Hur startar man en vanlig onsdag på bästa vis?
I tältet framför Teletubbies så klart!
Men hur fortsätter man onsdagen på bästa vis då?
Planen var att åka till Jungle City och leka röven av högern, men de hade inte öppet. Så en arg pappa körde vidare till Barnlandet. Vi har varit där en gång innan och tyckte det var lite halvtaskigt, men de hade ryckt upp sig och hade fixat en småbarns hage.
Bollhavet var inte lika poppis denna gången som sist, men ganska spännande.
Studsmattan är en klassiker som alltid funkar, det som inte funkar är dock att hålla sig jordad så att man inte får stötar hela tiden, eller konstig frisyr.
Annars var det roligaste att bara krypa omkring i turbofart på stora öppna ytor och jaga bollar.
Eller fara omkring i klätterställningen.
klätterställningen
På det hela taget en riktigt lyckad och rolig onsdag. Under hela tiden vi var och lekte har det snöat och snöat och snöat och snöat, så imorgon fortsätter nog lekandet med invigning av pulkan!
Bokhyllan har länge varit en motivationsfaktor för Elvira att ta sig mot stående. Än så länge står hon på knä, då når hon till en hylla med pocketböcker. Böckerna är strategiskt placerade eftersom det inte gör ont att få dem på sig och det gör inget om de går/tuggas/rivs sönder. Halva hyllan är fylld med svensk populärlitteratur, andra halvan är fylld med engelsk skönlitteratur. Litteratur som är kurslitteratur i kursen Engelska B på högskolenivå. Vilka böcker tror ni att hon väljer?
Elvira läser skönlitterära klassiker av författare som Plath, Wilde, Dickens, Brontë och Defoe. Favoriten är Fosters Howard´s End. Det ska ju börjas i tid, men varför i hela friden väljer hon just dessa gång på gång på gång??
Vem brås hon på? Ska man börja oroa sig? Tänk om hon växer upp och blir en tjej som bara vill sitta inne och läsa. Ni vet en sån tråkig tjej som Austens karaktär Mary i Pride and Prejudice, en sån tjej som inte får några killar och stup i kvarten rättar till sina glasögon. Vi kanske ska överväga och följa med Elvira på en av de där länsdanserna som FUB redan börjat bjuda in till.
Idag var vi till det stora blågula varuhuset för att köpa en garderob. Tyvärr delade vi ”under ombyggnad-ytan” med invåndarna i alla angränsande län. En av oss tog en paus i ett PAX-skåp.
(Ursäkta telefonkvaliteten)
Snart är det dags för dagis. Här om dagen ringde därför Barn- och ungdom upp mig…
I vår kommun har det varit så att barn med Downs syndrom har fått en egen assistent som funnits på dagis då barnet varit där. Assistenten fungerar som barnets armar, ben och kommunikatör i den mån det behövs. När barnet blir äldre och kan klarar sig självt i större utsträckning kan stödet till större del övergå i kommunikationsträning (något som de flesta barn med DS verkligen behöver). Barnet kan också delta i aktiviteter som exempelvis bassängträning på habiliteringen för att assistenten har möjlighet att följa med. Föräldrarna har också fått vara aktiva i valet av assistent. De flesta föräldrar till barn med särskilda behov tycker nog att det är en oerhörd förmån att få ha det så här. Det är Socialtjänsten som bekostat assistenten, men kommunen har varit arbetsgivare.
Så här förmånligt är det inte i andra kommuner. Man skulle kunna tycka att vår kommun är ett föredöme. Man jobbar för barnets bästa. Och erbjuder barnet bästa stöd till utveckling.
Istället för att se sig själv som ett föredöme, tycker vår kommun nu att man jobbar fel. Och därför är beslutet taget att man ska börja att jobba som andra kommuner. Hur mycket stöd barnet ska ha kommer att bedömas individuellt. Det är förskolchefen som ska bekosta och göra bedömningen om hur mycket extra personalresurser som behövs när man får ett barn med särskilt behov i gruppen. Jag har hört/läst om skräckexempel från andra mammor. Ett barn som gått flera månader på dagis utan att någon extra resurs har tillsatts dessutom har personalen ännu inte lärt sig tecken. Någon annan som endast får extra stöd till sitt barn två timmar i veckan.
Åter till telefonsamtalet. Damen i andra luren (som kanske till och med kommer att förlora sitt jobb) var lojal och pratade om de fördelar hon såg med reformen. Barnet blir en i gruppen, det är utvecklande med utmaningen att klara sig själv, man ska se till individen och inte till en diagnos osv. Dessa ”fördelar” ser jag att även ett barn med en assistent har. Så, jag blev inte övertygad. Jag känner att det finns skäl till oro. Det verkar ju alltid vara pengabrist hos kommunen.
1 juli träder de nya rutinerna in. Elvira hamnar mitt i skarven. Hon kommer att få en assistent fram till sommaren. Eventuellt blir hon av med assistenten. I bästa fall inser förskolchefen att det behov man anser finnas i mars även finns i juli och anställer assistenten.
Är det när barnet lämnar hemmets trygga vrå som det blir handikappat?
