Förra veckan var vi till logopeden på hab. Elvira och logopeden läste Pino och lekte samtidigt det som de läste. De höll på i en timme. Sedan ville Elvira undersöka logopedens almanacka, men när hon inte fick rita i den blev hon sur och lutade sig mot en hylla med armarna i kors och huvudet däri.
Idag kom det ett två A4-sidor långt brev med tips och sidhänvisningar till fjärde boken Utbyggd grammatik. Stort tack för det! Som bilaga fick vi en lista på Språkpiller-böcker att låna från bibblan En lista till oss och en annan till förskolan. Snacka om ambitiöst. Vi träffar bara logopeden några gånger om året. För att få komma dit måste vi först be specialpedagogen på hab att skriva en remiss. Nu ska vi be om remiss om ett halvår. Det var det det, för den här gången.
Skola är en ständig närvarande tanke hos mig. Hade vi bott på landet hade vi kanske inte haft något val, då skulle det bara ha funnits en skola. Vad skönt kan jag ibland tänka. Nu bor vi i en medelstor stad och jag måste väl ändå medge att det är en fördel med ett större utbud även om det är svårt. Det är så många parametrar att ta hänsyn till, fast de flesta styr man inte över själv. Hur ska man veta att man gör rätt? Kanske gör man det till en större grej än vad det är. Just skola känns så definitivt. Det är viktigt att det blir rätt från början så man slipper byta. Å andra sidan byter ju alla barn skola några gånger.
Träningsskola känns inte helt rätt. Integrering i en vanlig klass känns inte heller helt rätt. Särskola är bara något där mitt emellan. Hur ska man veta var en, idag, fyraåring hör hemma.
I samma byggnad som barnens dagis finns en kommunal Montissoriskola. Kanske ett alternativ. Men vi glädjer oss också lite extra åt att det till hösten öppnar en frisärskola i stan. En liten skola känns mer flexibel än en stor. Men det är bara min fördom. Man vill ju som förälder var med och påverka till alla sina barns fördel. Och nog kan ni föräldrar till barn med särskilda behov instämma i att det känns extra viktigt just för detta barn.
Det är ett och ett halvt år kvar till skolstart. Hur resonerar du kring ditt barn?
Den 21 mars lyfter vi fram alla personer med tre kromosomer av nr 21, dvs alla de som har lite mer. Alla dagar är lika bra för att sprida kunskap om DS, men just idag gör hela världen det. Det är viktiga grejer. Viktiga både för Elvira och Elvis.
Det har varit tyst ett tag här på bloggen kring ämnet fosterdiagnostik . Jag har inte snubblat över något som varit värt att ta upp. Men idag kvittrade en fågel om en insändare i vår lokaltidning som jag totalt missat. Det är sällan tidningen prioriteras på morgonen och senare på dagen glöms den bort. Tur då att man har ett litet arkiv där i tidningsinsamlingen.
Docent i medicinsk etik Rurik Löfmark skriver
”/…/Faktum kvarstår – när samhället bekostar fosterdiagnostik är det en tydlig markering att man vill minska antalet barn födda med kromosomavvikelser. Och därmed att människor med utvecklingsstörning inte är välkomna i vårt samhälle. Jag menar att detta är helt fel.
Blivande föräldrar kan vilja designa sina barn intill perfektion. Men är det verkligen självklart att någon överhuvudtaget får ta reda på någon annan människas genetiska uppsättning av ren nyfikenhet? Jag anser inte det. Barn – eller foster – är inte någons egendom!”/…/
Samma dag får vi en kommentar till det nästan ett år gamla inlägget, Ännu en fråga. Frida skriver så här
”/…/ Jag har världens underbaraste storasyster som föddes med Downs syndrom. Eftersom du nämner syskonrelationer i familjer där ett barn har DS tänkte jag bara skriva några ord om mina erfarenheter. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag älskar min syster, och jag är skyldig henne mitt liv tack vare hennes underbara stöd i alla möjliga sammanhang under vår uppväxt/…/”
Fridas kommentar värmer lite extra i detta sammanhang. ALLA som jag träffat i verkliga livet eller i cyperrymden och som har erfarenhet av Downs syndrom vill inte byta bort det. Snarare upplever jag dem lite stoltare och lite mer tacksamma över den relation de får har i sitt liv.
Men sedan finns det de som tror sig veta. Ruriks insändare fick en kommentar på lokaltidningens webb. Där skriver Leif så här
”/…/Vad är det som försämras av att ha fosterdiagnostik ? Finns ju bara fördelar med det! Kostnaderna i slutändan minskar . Lidandet för alla inblandade minskar för jag tror att många lider i tysthet för att det är tabu att säga att man inte ville ha ett barn med Downs syndrom !”
Vill du läsa hela insändaren eller kommentera Rurik eller Leif klicka här.
Det brukar ju vara lite sämre med frekvensen av inlägg på bloggarna under sommaren. Jag upplever det lite frustrerande  när jag äntligen sjunker ner i soffan för lite slösurfande och inget nytt har hänt på de gator som jag besöker på Internet. Men samtidigt förstår jag ju varför, jag gör ju likadant, bloggar mer sällan. Oftast har man ju faktiskt så mycket annat för sig.
Men i somras gjorde jag ändå en ny bekantskap, till min stora glädje. En slösurfar-kväll i soffan hittade jag hem till Liten H. Besök henne och hennes mamma du med. Det är en blogg helt i min smak. Man känner igen sig och man lär sig något nytt. Och det är väl då det är som bäst?
