Elvira har fått dille på överblommade maskrosor, varendaste en måste blåsas på.
Elvira som just höll på att somna i soffan fick ny energi när det slutade att regna. Hur kul kan det va? Jättekul.
En fjäril och ett lejon på väg hem från 4-årskalas
Ni som har barn vet att det känns lite extra när det kommer en inbjudan till kalas. Idag har Elvis och Elvira varit på sitt första kalas hos en dagiskompis. Det kändes lite extra varmt inombords när det även låg en inbjudan till Elvira i lådan. Det kändes skönt att få bekräftat att också andra, precis som vi, tar det som självklart. Hon var där med sina dagiskompisar, som den kompis hon är. På samma villkor.
Hela högen ungar var olika.
Idag var det första dagen på dagis för barnen på en hel vecka. Efter dagar med hög feber traskade de, efter den sedvanliga matchen kring påklädning, glada in genom porten. Av med ytterkläderna, in i kuddrummet. Elvira byggde ett högt torn som Elvis rasade. Aja baja och vidare genom dagen. Elvis iväg på utflykt tillsammans med några polare och en och annan fröken. Elvira ut på gården med resen av barnaskaran och resten av pedagogerna.
Elvira ramlar. Får ett djupt hack i pannan och resten av dagen på dagis gick om intet. Fast det var mysigt hemma med pappa, särskilt när man får tre glassar till lunch. Som belöning fick Elvira två Bamse-klistermärken av doktorn OCH ett plåster som hon förhandlade till sig. Det satte hon på näsan, som om det inte var nog med det som redan var.
Elvira är ju en av de två bästa som finns i livet. Vårt liv. Inte nog med att hon är go och glad, envis och tvärtemot, charmig och smart, snabb och påhittig, hon är även allt annat.
Hon har mycket god nytta av alla egenskaper, men envisheten är en stor tillgång. I alla situationer. Ofta till hennes fördel. Hon vinner allt som oftast förhandlingar med sin mamma och pappa. Hon övar idogt när det ska läras nytt. När hon väljer aktivitet. När hon tar initiativet.
Hon fokuserar på aktiviteter i perioder. Några veckor var det pussel som gällde, morgon, middag och kväll. Därefter blev det Ipaden morgon, middag, kväll. Och igår tog hon sig an cykeln.
Springcykeln är inte intressant för stunden. Det är trehjulingen som gäller. Hon håller hårt i styret, sparkar fart och trampar på. Den gnisslar. Hon är envis. Kan själv. Man får inte hjälpa till för mycket. Och känner vi Elvira tillräckligt väl vet vi att hon inte kommer att sluta öva förrän hon tycker att det går snabbt nog. Då tar nästa aktivitet vid. En sak i taget.
Vi är imponerade av hennes ihärdighet, hennes tålamod och vilja. Nästan så tacksamma så att vi ruckar på gränsen om var man får cykla. Nästan så charmade så att hon vinner den förhandlingen också.
