Elvira ville inte gå hem.
Gud vad skönt det har varit, jag har njutit av varendaste dag.
Som final drog vi till det nyöppnade leklandet. Barnen hoppade, sprang och klättrade i tre timmar! Att åka ensam med två barn till ett sådant ställe kan man överväga i tanken, men det bästa är att låta det stanna där. Det gjorde jag i fredags. Men så visade det sig att tomten hade varit hos grannarna och lämnat biljetter till Elvis och Elvira. Tack världens bästa grannar för sällskapet!
Och med tanke på vad jag funderade på igår. På ett lekland finns det inte mycket hänsyn. Där är alla fokuserade på sitt och att komma först. Och mer kan man väl inte kräva, vet ju själv hur man agerar på utförsäljningar och lagerrensningar 😉 Men en snäll kille lät Elvira låna ”hans” bollkanon och visade henne hur man skulle göra. Och den här gången tackade jag.
Foto: Katarina SahlinÂ
Är ni nyfikna på hur vi fick denna dag att gå? Jag tänkte väl det.
Jag mår bra när det blir saker genomförda, särskilt sådana man har flyttat framför sig en tid. Så idag mår jag med andra ord prima.
Det var säkert två månader sedan nu som barnen fick varsitt sovrum. Sedan dess har det stått en Billyhylla halvfull med prylar på ett himla störigt ställe, mitt i övre hallen. Den är tom nu och snart finner den ett nytt hem via Blocket. Check.
Billybokhyllans lyckligare kompisar fann, då flytten begav sig, ett nytt hem på nedervåningen. De är nu organiserade med pärlor i en burk, pennor i en annan, tyger i en låda, pyssel i en annan osv. Check.
Jag och mina syskon hittade för en tid sedan förstasidor från Allers bland gömmorna i vårt föräldrahem. Nu har de jag fick fåttt ramar. Check.
Tavelväggen i trappen är inte klar, men åtminstone påbörjad. Halvcheck.
För att genomföra detta var en tur till IKEA nödvändig. Barnen har länge velat gå in och leka på Småland. Den söta tjejen bakom disken förklarade att det bara fanns plats för en. Elvis såg bekymrad ut, tittade på mig och sa ”- Okej mamma, jag kan gå in”. Typ, jag offrar mig. Men den gick jag inte på. Just när jag skulle göra klart för dem att de inte kunde gå in kom en förälder och hämtade sitt barn. Vilken tur! De hade blivit så besvikna. Riktigt ledsna faktiskt.
Det var första gången på Småland för båda. Elvira sprang in och skrattade högljutt när hon gick nedför trappan till bollhavet. Hon var så exalterad. Innan jag hämtade dem 45 min senare lämnade jag ramarna och det andra krafset som man alltid kommer hem med i bilen. Jag kikade då in genom fönstret. Elvira såg lite bortkommen ut och Elvis hade fullt upp. Det högg till lite i hjärtat. Hade hon inte roligt? Kände hon sig ensam? Undrade hon vart jag var? Hade det hänt något? När jag var på plats inomhus spanade jag lite till innan jag gav mig till känna. Då ser jag en flicka i 7-8 års åldern hjälpa Elvira att klättra upp på klätterställningen. Det är sån´t som värmer ett hjärta. Och jag vill tro att det är så de flesta barn fungerar. Att de är hjälpsamma mot mindre. Att de uppmärksammar när det behövs en extra hand och kanske till och med identifierar sig med den mindre och känner igen sig själv i situationen. Vad tror ni?
Just nu ångrar jag att jag inte tackade henne för det. Som en uppmuntran och ett erkännande av en fin egenskap.
Vi lämnade vinterlandskapet som nyss hade kommit till oss och körde söderut. Julen firades i Skåne.
Att köra till Skåne är en resa som tar en hel dag och en hel kväll. Eftersom vi har vanan inne och ”kan” vägen kan man planera in vissa aktiviteter och spara tid. Ett exempel är att passa på att borsta tänderna när det blir kö. Man skulle kunna använda uttrycket att ”förena nytta med nöje” om det vore så att bilkö vore ett nöje. Nu tänker du som läser att vi sitter fast vid Norrtull, men så var det inte detta vara nämligen en kö till bensinpumpen 😉
Barnen sysselsatte sig med förströelse i stort sett alla 10 timmarna i bilen eller 20 timmar tur och retur. Det finns en risk för att de har utvecklat ett beroende. Både på gott och ont. Mest gott. För det är bara att konstatera, har man en ipad har man automatiskt makt över sina barn. Med en ipad som motivation lyckas man få dem att vara där man vill att de ska vara t ex bakom bältet i bilstolen och kvar under täcket på morgonen. Vi som är vana att gå upp i ottan har fått ligga och dra oss till kl 8 hela jullovet. Hallelulja!
När vi väl var framme möttes vi av 10 grader och sol. Styvmorsviolen blommade i svärmors rabatt och vårkänslan gjorde sig påmind.
Men julkänslan tog trots överhand alla fall i två dagar sen kändes det mest som höst, dimmigt och regnigt. Men det där är ju en högst subjektiv känsla beroende på var i landet man bor och vad man är van vid. Tomten tog inte fel på årstid som tur var. När an kom togs han emot med öppna armar!
I mellandagarna passade vi på att träffa vänner. Vi gjorde även nya bekantskaper, så som trollen i Pytteskogen och…
dinosaurierna i nedlagda Dinoland. Farmor visade vägen till den del av staketet som gjorde det möjligt för ett intrång. Passande nog hade Elvis satt på sig ett bandana på huvudet. Han klättrade över staketet och bröt sig in med farmor och pappa som partners i brott. Sådan farmor sådan son och sonson eller vad säger man?
Mamman och pappan hann även med att förlusta sig på tu man hand. Vi kollade in rean, avnjöt en middag i lugn och ro, gick på bio och åt hotellfrukost i sängen. Det tog inte många timmar innan vi saknade barnen och längtade till deras famnar. Men det går inte att förneka att efter några timmars paus känner man sig som ny.
Efter nästan två veckor på resande fot avslutade vi The Snygg’s Xmas Tour 2011 i Trosa hos morfar och hos kompisen Jack. Elvira intog för en stund rollen som Elvis – den andra gamla varianten.
Hedvigs storasyster Ebba sa när hon var 10 år -Mamma, jag önskar att varje familj hade en extra liten kromosom, för då skulle världen vara lite snällare.
Visst hade hon rätt. Världen blir snällare tack vare våra barn men också tack vare deras familjer som tar chansen när den ges, och om den inte ges skapar möjligheten, att sprida kunskap och förståelse. Tack för det!
Hedvigs mamma blev inbjuden till riksdagen i oktober för att tala på ett seminarium med anledning om den pågående debatten om fosterdiagnostik och Downs syndrom. Vilken tur att hon inte tackade nej. För visst gjorde hon det bra!
Storasyster Ebba går heller inte av för hackor. Hon och klasskompisarna fick i uppgift av samhällsläraren att återberätta en aktuell nyhet och även berätta sin åsikt i frågan. Ebba ställde sig inför sin nya klass på gymnasiet, bara några veckor in på terminen, och pratade om utvecklingen i Danmark där nästan inga barn med Downs föds längre. Klasskompisarna blev intresserade och undrade hur hon kunde vara så insatt.
Tack alla som gör skillnad för Elvira och hennes ”polare” det värmer gott i hjärtat.
Barn på sjukhus – Downs syndrom
Jag har ju glömt bort att tipsa om del 2 av SVT:S serie Barn på sjukhus. Det sänds på Bolibompa, torsdagar kl 18.30.
För två veckor sedan sändes det ett program om Josefin som har Downs syndrom. En 13 minuters grundkurs i Downs kan man säga. Ett jättebra program som jag hoppas att många barn såg. Det finns tillgängligt t o m 22 oktober.
Och viktigast av allt, bara för att man inte kan prata så bra, så förstår man desto mer.
