WDSD till ära debatterar skaparna bakom dokumentären Det rätta barnet i Aftonbladet. Mia Wright och Kristina Ahlinder fortsätter att ställa frågan, Vart är vi på väg och vill vi hamna där? Artiklar som rör utvecklingen i fosterdiagnostikfrågan får alltid de mest skrämmande kommentarer. Jag försöker undvika dem, det tjänar ingenting till att läsa. De vet helt enkelt inte vad de pratar om, men det är just det som är skrämmande. Att man som människa kan spotta ur sig resonemang som det varken finns kunskap eller erfarenhet bakom i en så pass etisk fråga som vissa människor vara eller icke vara. Hur som helst så var debattartikeln bra. Kommentarerna kommer jag inte fortsätta att läsa. Jag bestämde mig för det när jag precis nytt låg nära och nattade min tjej.
Vi ”firade” WDSD med pannkakor, grädde och sylt. Barnen åt tre var! I vår familj vet ännu inte barnen vad Downs syndrom är. Så det är lite svårt att fira och prata om. Och jag tror faktiskt inte att de skulle förstå ett smack om vi drog igång ett samtal. Den dagen kommer, vi tar det då. Det verkar förresten vara så att barn som får ett yngre syskon blir naturligt medveten om att något är speciellt eftersom de är med när barnet kommer och den ruljans som då följer. Medan barn som har äldre syskon med DS inte tänker så mycket på det för det är bara så det är. Â Lisa är Lisa och har alltid varit Lisa.
Som en motvikt till omänskliga kommentarer gör jag som Christina och sprider filmen ovan vidare. Vad kan vara mer relevant än föräldrar som delar med sig sin kunskap och erfarenhet?
Igår diskutterades Downs syndrom och fosterdiagnostik än en gång i media. Det var en bra debatt. Tankar som slog oss var hur människor kan sitta och säga att barn med DS inte är önskvärda, när det sitter en person med DS i panelen. Som tur är ger ju alltid Anna svar på tal. Hon återtog respekten. Tack Anna för att du alltid ställer upp i sådana här sammanhang. Det är imponerande att du orkar medverka i dessa debatter. Vi är många som är tacksamma för att du gör våra barns röster hörda.
En annan tanke som speglar våra egna förutfattade meningar var då en man med en kusin i Iran utryckte sig. Vi frågade oss hur kusinen hade tagits emot och kom snabbt fram till att det var säkerligen på ett mycket, mycket kärleksfullt sätt. De är ju bättre än oss på att hålla ihop släkten, värna om familjen och hjälpa varandra.
Man poängterar under programmet att antalen fostervattensprov och moderkaksprov inte har ökat de senaste åren, men att antalet avbrutna graviditeter har. Fosterdiagnostiken finns ju redan här. Det är bara att acceptera. Men vi får inte acceptera att den etiska aspekten glöms bort. Vi har pratat mycket om det här ämnet, Â jag och pappan. Vi vill räcka till för alla våra barn. Men vi återkommer alltid till att det är ett risktagande att bli förälder. Det är ett risktagande att leva livet. Vad som helst kan hända, när som helst. Och vi som föräldrar kan inte vara de som ska välja vilket syskon som ska få komma. Vi kan inte värdera någon som kommer från vårt eget kött och blod högre eller lägre än det som redan finns i livet. Så resonerade vi när vi väntade på Elvis och så kommer vi att resonera om vi skulle få fler barn. Alla resonerar som de vill. MEN, det viktigaste är att man gör valet till sitt eget och inte till något allmängiltigt. Och att man känner sig trygg med sitt beslut och kan leva med det. Vi kan bara berätta hur det är att leva med Downs syndrom i familjen, och det mina damer och herrar är en sann glädje.
Debatten börjar 25 min in i programmet.
Ibland måste jag påminna mig själv om vad syftet med att hålla liv i den här bloggen är. Ibland finns inte lusten och det kan kännas som ett måste. Men allt som oftast är det roligt att skriva eftersom jag får återuppleva en kort sekvens av vår vardag när jag skriver om Elvira. Och motivationen finns för Elviras skull. Det är för hennes skull som bloggen finns.
Jag ser den som en reklampelare för Downs, målgruppen är ni läsare som inte är bekanta med vad det innebär att leva med eller att ha Downs. Lyckas jag avdramatisera begreppet Downs har jag hjälpt Elvira en gnutta när hon ska ut i världen och bemöta er och era, förhoppningsvis, raserade fördomar. Jag ser också bloggen som ett kontakttorg, alla de goda råd som jag får från er föräldrar är ovärderliga och gynnar också Elvira och förhoppningsvis ger vi tillbaka. Bloggen är också en ventil där jag kan avreagera mig, t ex på de som hyllar ”fosterdiagnostik åt alla”. Elvira gynnas eftersom det är henne jag försvarar. Det är barn som henne ”de” inte vill ha.
Att vara förälder är sannerligen en känslomässig berg och dalbana. Hjärtat slår ett extra slag och mungiporna pekar uppåt när jag får ta del av icas reklam, eller läsa ord från Frans och Lovas kloka mammor. Men hjärtat slår två extra slag när jag hör om vad Patrik får utstå utan något som helst befog.
Alla slag som hjärtat slår, slår det för barnen. Så tack alla ni som älskar, alla ni som gjort er lustiga och alla ni som använder frasen ”jävla mongo”. Det ger barnen mer.
