När jag kom till dagis traskade Elvis över gården med en skottkärra full med dinosaurier. Han såg mycket nöjd ut, men så tittade han åt höger och hans ansiktsutryck föll platt som en pannkaka.
-Näe mamma!
Tänk att jag alltid kommer till dagis vid fel tillfälle. Alltid.
Här om dagen skrev jag om en känsla som trängde undan orden. Idag gav Elvira utlopp för en annan känsla som framhävde orden. Hon var så himla förbannad.
Den här gången var det hämtning på förskolan. Svettiga gick vi ut genom entrén efter brottningsmatchen med ytterkläderna. Elvis och Elvira sprang ut på gården och började klättra i en snöhög. Jag lät dem leka en stund. När Elvira hittade ett ställe på snöhögen som möjliggjorde en rymning över staketet var det dags att bryta upp. Och arg blev hon, och det kan man ju förstå. Att gå misste om en sådan chans till frihet.
Brottningsmatchen fortsatte för att komma ner från snöhögen och för att gå åt rätt håll. Elvira hamnade i foten av en annan snöhög. Där och då hade vi en dialog vi aldrig haft förut. En dialog full med rent uttalade ord, tidsbegrepp och upp till sex ord i samma mening. Situationen var lika frustrerande som underbar.
M Â -Kom nu Elvira
E Â -Jag vill inte!
M Â -Jo nu ska vi gå hem
E Â -Jag vill inte alls gå hem!
E Â -Jag vill leka ute
M -Du får leka ute i morgon
E Â -Vill inte leka ute i morgon
M Â -Jo
E Â -Vill leka ute NU
M Â -Nej, nu måste vi gå hem
E Â -Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte……
