Visst sa jag att farmor var på besök? Jo men visst. Igår kväll gick jag och maken min ut och åt. Dra mig baklänges! Sist det hände var det mellandagar och snö ute. Nej…. Nu kommer jag på att det faktiskt bara är tre veckor sedan som vi hade några barnfria timmar. Hur som helst så är det inte ofta.
Vi åt middag, där var vi inte äldst. Därefter gick på på bio, ett pretansiöst drama vid namn ”Kyss mig”. Vi var omgivna av fnittriga fjortisar och vi var äldst! Efter bion cyklade vi till ett av stadens sommarhak. – Här är det kareoke, sa mannen. Det visade sig vara en trubadur. Vi tittade på folk och insåg att trots att vi tycker att vi hänger med, så gör vi inte det. Vi var inte äldst men ändå kände vi oss fel. Mogna, nyktra och lite obekväma.
Vi hann prata med varandra. Om jobben. Om hösten. Om planer. Om förväntningar. Om barnen. Vi pratade mycket om barnen. Pappan konstaterade med hjälp av en app att decibelnivån på sommarhaket var den samma som den då Elvis skriker att han inte vill gå och sova och som genomsnittsnivån på en Bobby Car som susar fram på asfalten här på gården.
Vi cyklade hem i ett skirt svalkande sommarregn och möttes av nyvakna, rufsiga och varma barn. Barn som var uppriktigt glada att se oss igen. Det var ömsesidigt. Det var lika härligt att komma hem som det var att cykla iväg några timmar tidigare.
Tack farmor för tillsammanstid. Det lever vi på ett bra tag.
