Jag har fortfarande ont i tån. Och hjärtat det värker. Dessa ungar ställer verkligen till det.
Jag stod framför en spegel full av beundran när Elvira bestämde sig för att krypa upp på pallen (placerad under spegeln) för att också beskåda min blemma. Pallen välte och det lilla ekipaget landade på min tå. Ofta är jag behärskad vid smärta, skrika och oja sig leder ju faktiskt bara till ännu mer anspänning. Men detta kom så oväntat att jag brast ut i ett högt ”AJ, AJ, AAAAAAJ!!!” Elvira blev rädd (i dubbelbemärkelse) och vi försökte trösta varandra. Men min tröst räckte inte. Hon hoppade ned från mitt knä, gick fram till Elvis och bad snyftande om en ”kjam”. De lade armarna om varandra, kjamades en stund, Elvira beklagade sig lite till, Elvis lade båda händerna om Elviras kinder och smällde till med en puss. Allt blev bra.
Dessa ungar. Mina ungar. Våra ungar. Gullungar.
