När vi fick reda på att läkaren misstänkte DS så kastades mina tankar från det lilla spädbarnet rakt in i 2020-talet. Vad ska hon jobba med? Kommer hon att bo själv? Vad går man i för skola? Dessa tankar försvann i takt med att diagnosen accepterades och det lilla spädbarnet höll oss sysselsatta med alla krav ett sådant litet knyte kan ha.

Men så för en tid sedan läste jag någonstans på nätet om skola och sedan dess har tankarna studsat tillbaka till 2020 då och då. Visst Elvira är bara 3 år, men dessa tre år har gått fasligt fort. Jobbar man på kommunen går nog tre år ganska långsamt, de får ju mest sitta och vänta på att beslut ska fattas, om jag förstått rätt. Därför måste man ju vara ute i god tid med sina tankar tänker jag. Vi måste snart veta vad vi tror är mest lämpligt för Elvira. Och om tro är det bästa vi kan, då måste vi ju verkligen sätta oss in i valmöjligheterna så att vi kan tro så bra som möjligt.

Det finns fyra alternativ om jag förstått rätt, träningskola, särskola, vanlig skola eller friskola (de sista två efter särskoleplanen). Nosar man runt för att se vad andra föräldrar har för åsikt om sitt barns skolgång finns det massor med argument.  Många tycks tycka att integrering är ett bra alternativ. Ibland tycker jag att valet av skola kan vara ett taktiskt spel. Man börjar på högsta nivå (vanlig klass) för att man alltid kan gå ner en nivå och för att det inte är lika enkelt att flytta upp. Vi bor i en stad som kan erbjuda samtliga alternativ ovan. Hade vi bott på en mindre ort hade kanske vanlig skola varit det enda alternativet. Skulle vi välja vanlig skola eller friskola i vår stad, skulle vi få kämpa. För så gör man inte här, och så gör man inte här för att så har man inte gjort tidigare.

Jag har inga utstakade planer för Elvira. Jag tänker att hon får visa oss vägen. Visa oss vilka egenskaper hon får, vem hon vill bli, och vad hon trivs med att göra. Huvudsaken är att hon får en hej dundrande självkänsla och att hon blir en trygg individ som trivs med livet. Hennes tillvaro ska inte ha ett syfta i min mening utan ett syfte i hennes mening.

Skulle jag önska något så önskar jag att hon kommer att lära sig att läsa och skriva, på det traditionella sättet. Det spelar ingen roll om detta sker när hon är 10 eller 20 år. Men jag tänker att kan hon det, då kan hon ta del av allt det mesta som samhället har att erbjuda. Bara så enkla saker som att läsa tv-tablån, vad restaurangen serverar eller vart bussen går. Då skulle hon kunna leva mer spontant. Spelar det då någon roll vilken skola vi väljer? Förmodligen inte, har hon förmågan att lära sig läsa och skriva så ser ju läraren det.

Spelar valet av skola in i om våra barn blir en naturlig del av andra barns vardag? Och i långa loppet, en lika självklar del av samhället som Erik Johansson eller Maria Svensson? Under dagisperioden är barnen det, men när det blir dags för skola försvinner vårt barn och ser sina ”gamla” kompisar i bästa fall på helgen. Ses man sällan förtvinar vänskapen och kanske sker detta fortare då även glappet i utvecklingen blir mer markant. Blir man en främling? Förmodligen inte, men man förblir heller inte en kompis, snarare en bekant. Om man hänger med dagiskompisarna till skolan, är det en garanti om att få vara med och leka? Nej det är det inte, inte ens för Elvis.

Det finns hur många tankar som helst att tänka i denna fråga. Och hur mycket vi än tänker finns det inga garantier för att det blir rätt. Det finns för- och nackdelar med alla alternativ. Men vad vi gör idag, nästa år och om tio år påverkar framtiden. Och i den här frågan känns det inte som att det går att ”leva nu”.

Eller?

Wow! 7 kommentarer till inlägget “Skoltankar”

  • Anna skriver:

    Hej! Som du märker är jag inne och läser var och varannan dag, men det är första gången jag kommenterar ett inlägg.
    Skolfrågan är stor, och innan man bestämmt hur allt ska vara är det många tankar som går genom huvudet.
    Eftersom Erik kunde skriva sitt namn, mamma och pappa innan han började skolan fick jag många kommentarer att när han är så duktig så ska väl han gå i en vanlig klass, från andra föräldrar med ds barn. Visst skulle jag vilja att han fick gå i en vanlig skola med kompisar och så, men skulle han ha några fler för det, det kan ingen förutspå. Nu tänkte vi på honom i första hand och valde därefter särskolan i Skutskär, eftersom han behöver lugn för att må bra, det har jag inte ångrat för en sekund. Där får han all hjälp som kan tänkas och träning för alla tillfällen, underbar personal som verkligen kan sin sak. Jag kan bara säga att vi gjorde rätt som valde särskolan för Erik skull. Erik är jätteglad och positiv för att gå till skolan och sina kompisar, även om dom inte är så många. Så mitt råd är att lyssna på barnets behov och inte på alla andra! Nu är det säkert många som inte håller med mig, men så tycker och känner jag.

    Många kramar

    Anna i Älvkarleby (Erik´s mamma)

  • Åsa skriver:

    Vilka tänkvärda tankar Anna har, mycket intressant, jag kan bara hålla med.

    Erika & Martin, jag kan bara säga att JAG VET att Ni kommer att välja det rätta för Viran, naturligtvis kommer ni att lyssna på henne och hennes behov, det har ni gjort enda från första början. Jag säger som jag sagt sååå många gånger förut, Viran kan skatta sig lycklig som har ER båda som föräldrar, som ALLTID ser henne som en egen individ och tillgodoser hennes behov, i motgång å medgång.

    På frågan om vilket skolalternativ som är bäst för henne, litar jag helt på erat omdöme. Jag är som ni kanske förstår inte helt opartisk i den frågan.

    NI ÄR BÄST!!!

    Kram å njut av varandra och hösthelgen

  • Mamma skriver:

    Hej Anna! Tack för din kommentar. Det är väl just det som är en av fördelarna med särskolan, de små grupperna och lärartätheten med specialkompetens. Vad kul att Erik trivs så bra i skolan. Det är tyvärr inte alla barn förunnat.

    Åsa, jag skulle gärna vilja höra vad ni gör på särgymnasiet, massor förstår jag, men i korthet. Hur många elever och lärare per klass? Var befinner man sig när man slutar och är klar?

  • Åsa skriver:

    Jag har 10 elever i min klass + en assistent. När eleverna slutar efter 4 år finns det många olika alternativ till sysselsättning å det skiljer sig från individ till individ. MEN vi jobbar för att varje elev skall ha någon slags sysselsättning utefter förmåga. EDV, lärling….och vi hoppas fortfarande att kommunen kommer att vakna och ta tillvara på den kompetens som våra elever besitter. Allt från att plocka upp skräp till att knåda deg på ICA MAXI, jobba på dagis, ha som uppgift att ha tid att umgås med äldre på äldreboende (som INGEN har tid med idag, tyvärr). Många av våra elever skulle passa förträffligt på ett sånt jobb. Aktivitetsbidrag får de ju ändå, men det är ju så viktigt att ha ett meningsfullt ”arbete”, istället för att ligga på soffan hela dagarna, (du förstår vad jag menar).

    Kram

  • Linda skriver:

    Vi valde ett femte alternativ – i grundskolan efter grundskolans kursplan. Klassen består av 9 barn där vår son är den enda i behov av särskilt stöd och man är nästan alltid två vuxna i klassrummet.

    Självklart ska man se till barnets behov – men det är inte så lätt – hur ska man veta hur det egentligen kommer att bli oavsett vad man väljer?

  • linda skriver:

    hejsan
    trilla in här idag.
    skönt att läsa att inte bara jag fick alla tankar om skol och vuxen livet när man fick reda på att hon hade ds…
    än är ju nyheten ganska färsk, hon är ju bara 3 mån men ja skönt att hitta andra ds mammor… man får så mycket genom att läsa era bloggar
    mvh linda

  • Anne skriver:

    Hej

    Här valde vi grundskola efter grundskolans kursplan. Sonen är den första med DS i kommunen att gå efter grundskolans kursplan.

    I F-1-2 var de 12 barn som mest, nu i åk 4 har de ökat på klassen till 20. Lite väl många, men det går och sonen trivs som fisken i vattnet. Han är BÄST, inga problem med självöftroendet där inte. :-).
    Massor med kompisar, från F-klass upp i åk 9 😉

    Skulle jag välja igen så valde jag samma, även om det varit lite uselt några gånger vid assistentbyte.
    (lskriva lärde sig sonen i åk 1, förstå det han läser i åk 2)

  • Kommentera inlägget