Smutsig och lycklig                           Tvättning och förtvivlan
För en si så där fyra år sedan kunde man höra mig säga något i stil med ”våra barn ska i alla fall inte få vara så där lortiga” samtidigt som jag nickade menande mot det barn som fångade vår uppmärksamhet. Jag skulle minsann torka bort lorten från ansiktet och snoret från näsan, byta tröja om den fick fläckar och kamma håret på morgonen så det inte spretade åt ett och samma håll efter nattens drömmar mot kudden.
Och hur blev det? I torsdags hämtade jag ungen på bild här ovan från dagis. Hon sprang mellan buskarna med en kompis och stod på näsan i jorden. Idag såg hon lika dan ut. Fast den här gången gjorde hon kakor i sandlådan. Sanden var perfekt för ändamålet eftersom det varit fuktigt hela dagen.
Och tröjan? Ja efter lunch byts den faktiskt ut, men är den nya smutsig innan middagen då får den vara på. Det är ingen idé. Åker den av ändå, ja då blir det bar överkropp vid matbordet.
Snoret och håret, ja där har jag inte gett vika än. Ett lortigt barn är ett lyckligt barn sägs det.
Det är tur att lyckan inte hänger på håret. Ja inte för barn i alla fall. När man är vuxen är det tvärt om. Då blir man olycklig av smuts och lycklig över en fin frisyr.
I vårt landsting får man blöjor till barn som fyllt tre år och som har en funktionsnedsättning. Idag ringde jag för att dubbelkolla så att vår beställning via BVC gått fram. Det hade den inte. Men förhoppningsvis kommer det nu en leverans om ca en månad, lagom till tre års dagen. Blöjor är ju alltid välkommet. Men vi hoppas att blöjor på dagtid inte ska behövas när sommaren är slut.
Därför pratar vi en hel del kiss och bajs här hemma. Elvira är sedan några månader väl medveten att det är något som hamnar i blöjan. Vi har även haft två incidenter med geggamoja på fel ställe här hemma och en incident på dagis. Något jag inte tänker gå in på närmare. Hur som helst så försöker vi förbereda henne på en sommar med potträning.
Vi bekräftar och uppmärksammar när hon gör sina bestyr. Vi hoppas att det hjälper till att lägga ihop ett och två dvs känsla och behov. Så att hon vet när hon ska säga till. Än så länge säger hon inte till före, men efter. Hon har suttit på pottan varje dag på dagis hela terminen. Det är inte ofta det kommer något. Här hemma har hon inte tid att sitta still och tyvärr är hon inte lika regelbunden längre. Och hon som gjorde nr 2 på pottan under minst ett års tid från det att hon var ett år. Men varför ska man sitta still när man lärt sig att ta sig därifrån?
Har ni några bra tips till vår pott-läger sommar? När blev era torra på dagtid?
Det märks att vi är friska på bristen på nya inlägg. Helt plötsligt har man inte tid.
Jag håller på att sluta amma Elvis. Det har gått en vecka nu. Två nätter tog avvänjningen. Nu håller vi på att hitta ett nytt sätt för insomningen. Fasthållning är det som gäller för tillfället. Han ska krypa, rulla, sitta, för att sedan däcka två sekunder, därefter åla, sparka, spänna, rulla och däcka igen, sedan krypa, stå, knäböja samtidigt som han tittar stolt på mig och tänker ”Titta mamma, vad jag kan”. Ska grabben ha en chans att somna så är fasthållning det enda sättet. En stund efter midnatt blir spjälsängen för trång och han tillåts det fira spelutrymmet som lämnas mellan oss. Där kan man ligga på tvären, upp och ner, tätt tätt eller snett. Vi fogar oss för några timmars sömn även om den får ske på 40 cm var av den nästan två meter breda sängen. (40+40=80 cm, 180-80=100 cm, alltså nästan lika brett som en spjälsäng är lång.) Och oj vad svårt det är att vakna när man helt plötsligt får sova fyra-fem timmar i streck. För det får man när man inte ammar.
I det nya livet är det högre omsättning på flaskor och nappar. Bristen på nappar har inte så mycket med Elvis att göra, det är föräldrarna som är dåliga på att diska och Elvira som är duktig på att tugga. Som tur var fanns det två rena flaskor med två hela nappar till kvällen. Elvira satt på pappas arm. De räknade skoporna med vällingpulver som de hällde i flaskan. En, två. Elvis satt på min arm. Jag räknade skedarna jag måttade från paketet och hällde i hans flaska. En, två, tre, fyra, fem. Då säger pappan,
– Fem? Ska det vara fem?
– Ja… hur många har du tagit då, svara jag.
– Eh, två.
Därefter konstaterar han, ”-jaha då är det ju inte så konstigt att han inte dricker min välling”. Logiken i att Elvira får två stora skopor pulver till samma mängd vatten som Elvis fått två matskedar är en nöt att knäcka.
I torsdags var vi på besök till BVC. Elvis har vuxit fem cm på en och en halv månad. Men, han har inte gått upp något i vikt. Dock kan man nog inte skylla på mängden pulver i förhållande till mängden vatten. Och inte bristen på grädde heller, eftersom det bara gått en vecka. Däremot är nog boven magsjukan. Hur som helst så var det en ny erfarenhet.
Men hur skönt kan det vara att växa fem cm på ca 45 dagar? 1/15 av sin längd. Det är som om jag skulle växa 11 cm på samma tid. Det borde ju kännas. Jag undrar om man ena dagen har ett kortare ben tills det andra hinner i kapp dagen efter? Ska kolla om ena foten dinglar i luften när han står på tå.
Ja, ja det var lite om vad vi sysslat med den här veckan när vi inte har jobbat, städat, tvättat, jobbat och lekt.
Nu fungerar våra magar som det är tänkt. Vi har inte förvandlats till några grisar eller mexikaner utan är samma gamla vanliga som vi var för lite mer än en vecka sedan. Efterforskningar visar även på att vi inte smittat några på festen eller i övriga familjen.
Elvira ska flytta hemifrån. Hon och grannjäntan ska flytta ihop. De bygger ett nytt lösvirkeshus på granntomten. Fint ska det va! Vi föräldrar stöttar dem så klart. Papporna hjälper till att snickra och mammorna kommer säkert ställa upp och hjälpa till att måla.
En kvadratmeter var får de att husera på och det ska väl räcka ett tag. För att klara ekonomin tycker vi föräldrar att de borde överväga att inackordera småsyskonen. I alla fall de första åren. Vi får se hur de gör. Det kan ju vara svårt det där med att dela. Olika vanor och rutiner kan ställa till det.
Hur som helst, fint får de. Det ska bli trevligt att få komma på fika när de kommit i ordning.
Då har det gått 12 timmar. 12 timmar sedan vi satt i soffan och konstaterade att det är 12 timmar kvar tills barnen ligger i sina sängar för natten. Nu är vi där, skönt!
Ja inte var det inbillning, det fick vi föräldrar erfara med buller och bång i natt. Barnen är i stort sett krya. Nu hoppas vi på att detta var finalen. Så att den här bloggen om magsjuka kan få bli sitt forna jag igen.
Men det är med sorg som vi sålt våra biljetter till föreställningen Elvis. Glada Hudik-teatern är i stan den här veckan. Pappan och mamman skulle få gå ut på egen hand och roa sig. Sist vi var ut var i februari 2008. Det hade varit en ära att få vara med i publiken. Kanske får vi fler chanser.
