Kan man bli rånad av Apoteket? Snudd på tycker jag. En liten, liten flaska olja för 95 kr. En liten, liten flaska som ska delas på två räcker inte länge. Därför blev jag glad när jag fann Eskimo Kids hos TopFormula. Inte bara ett lägre pris utan en större flaska och med möjlighet till prenumeration så att man slipper bry sig om beställningen. Mitt tips för dagen.
Det blir mycket medicin nu. Slemlösande, fiskolja, Sana-Sol, inhalering och penicillin. Igår fick Viran ännu en kur. För vad vet vi inte riktigt, men sänkan var hög. Själva misstänker vi luftapparaten.
Så här hemma sitter jag nu med hemmet upp och ner, men med sovande barn. Det är ju en tröst. Skulle jag haft ögonbindel för en timma sedan och bara lyssna till ljudet skulle jag gissat på att det var en hel förskolegrupp här hemma. Elvira är hängig och känslomässigt ur balans och det kan man ju förstå. Och Elvis är helt galen och känslomässigt ur balans och det kan jag också förstå. Det är snuva, tänder, orolig mage, svartsjuka och dumdristighet. Helt plötsligt hittar jag honom på ett bord. Jag hinner inte ta ner honom igen förrän han är uppe på nästa, en stol, ett ryggstöd eller ett annat bord.
Tidigare idag ramlade han ner från en stol i lekrummet. Han föll med huvudet först och med kroppen ovanför i 90 gradig vinkel. Han landade bland legot med kroppen i 180 gradig vinkel över huvudet och med axeln i örat. Jag trodde nacken gick av och började tänka på hur jag skulle hålla honom still tills han fick en stödkrage och hur jag skulle få hem pappan som just satt sig på flyget. Men han reste sig och efter att ha vilat ut i min famn sprang han iväg med en lila pingisboll i pannan(?!) och klättrade upp på ett bord.
Och själv är jag inne på femte dagen med en röst som en 120-årig Sven Wolter. Och med en underarm som värker av överbelastning. Det var mitt klagomål för dagen.
Våra mornar kan man inte kalla stressiga. Två timmar har vi oftast till förfogande innan Elvira ska vara på dagis, förutom förra veckan då barnen gick bananas och vi hade tre timmar på oss. Det skulle gott räcka med en halvtimme. Men, men, man kan inte få allt. Barnen gör ju inte skillnad på söndagmornar och måndagmornar, tyvärr.
Hur som helst, läsa tidningen hinner vi lätt. Härmapan likaså.
Tänk att man kommit till den fasen i livet då:
– Man tycker att man har fått sova länge när man vaknar kl 08
– När man får tänka efter för att svara på frågan ”Hur gammal är du?”
– När man tar sig tid att fundera på varför örngott och underlakan oftast hamnar i påslakanet i tvättmaskinen
– Man tänker att ”nu skulle det vara gott med en kopp kaffe”
– Man bryr sig om väderleksprognosen
– När man tittar sig själv i spegeln och inte riktigt känner igen sig, alternativt man tittar på gamla semesterbilder och tänker ”vad unga vi ser ut”
Å himmel!
Då var utvecklingssamtalet avklarat. Tack för era berättelser om hur ert barns förskolevistelse ser ut. Vi var väl förberedda och jag har gått och ältat i flera dagar. Men nu så, nu är det klart.
Elviras förskolevistelse har lunkat på, ja lunkat på är just rätt ord, dessa 19 månader. Men nu har hon vuxit på sig och utvecklats, det ställs högre krav på de vuxna på förskolan och av oss föräldrar när det gäller att ligga steget före och ge stimulans språkmässigt. Jag har propsat på att vi och pedagogerna ska få handledning i Karlstadmodellen och få jobba i nätverk. Detta har varit svårt att få till och jag har korresponderat med fskchefen i oändlighet. Hon har gjort vad hon har kunnat, men hon måste enligt hennes chef använda den kompetens som finns knuten till förskolan. Därför har vi nu kompromissat. Vi ser det som en prövoperiod.
Så fort som det bara är möjligt ska vi ha ett till möte och då ska en talpedagog och en specialpedagog från det sk områdesteamet (fd elevstödet) medverka. De är väldigt uppbokade men ska enligt fskchefens önskemål prioritera Elvira. De ska hjälpa oss att få en struktur och en tydlig plan med kortsiktiga och långsiktiga mål. Jag ska fortsätta propsa på att vi ska ha möten månadsvis där vi ska utvärdera och sätta nya mål. Det ska också framgå vem som är ansvarig för vad, så man vet var det brister, om det brister. Detta samarbete var personalen på fsk mycket positiva till. Och de sa att de även skulle läsa på om Karlstad. Nu är det ju lätt att lova och svårare att få tid till det man har lovat, så jag ropar inte hej än.
Men det var skönt att våra åsikter tagits emot så väl av fskchefen och att hon verkligen förstod vår situation och vår frustration över att det tagit så lång tid innan det hänt något. Det var också skönt att som förälder få sin kritik bekräftad, i vårt samtal kom de brister fram som vi misstänkte fanns. T ex att resursen utnyttjats av övrig personal och även fått ansvar för andra barn, att det åtgärdsprogram som funnits har haft stora brister och att kunskaperna om DS är väldigt begränsade. Från och med höstterminen har vi även en ny pedagogiskt ansvarig knyten till Elvira. Hoppas att hon gör skillnad. Den förra är mycket bättre på andra arbetsuppgifter.
Jag fick i uppgift att ordna så att specialpedagogen från hab kommer ut och berättar för samtlig personal om DS och vad det innebär för bl a inlärningen. Det ska jag ta tag i nu.
Ciao från en lättad mamma (för den här gången…)
Jag tror jag har fått svar på min fråga, delvis i alla fall. Några är på ICA, och där kan vi ses ända fram till 2012 och förhoppningsvis längre. Och i bästa fall kommer vi mötas på andra platser än i mataffären i framtiden.
Vi tror att det är först i mötet mellan människor som fördomar kan brytas ner och förståelse, respekt och vänskap växa fram.
Hoppas att ICAs projekt Vi kan mer bara är början, att det inte blir tomma ord och att fler hänger på. Jag ser fram emot nästa veckas film.
