I senaste numret av FUB:s medlemstidning Unik finns en intervju med Mats Melin som spelar praktikanten Jerry i ICA:s tv-reklam. Sedan framgångarna med Glada Hudik-teatern och tv-reklamen blir han kallad ”den snygge skådespelaren” på stan. Jag är benägen att hålla med. Dessutom är han klok,
”En lite annan fråga, har du funderat på om du är annorlunda någon gång?
Nej, inte så annorlunda. Om någon säger något dumt säger jag sanningen. ”
Hela intervjun kan du läsa här
Och ska jag tala sanning så ror jag inte projektet att bygga en ny blogg i land. Jag får vänta, hur otålig jag än är på att få headern på plats och menyerna omorganiserade, tills på söndag el måndag då teknikansvarig är på sitt skift igen.
Bild redigerad av Söt och Snygg, orginal från FUB
Jag har äntligen kommit till punkt fyra på listan. Ha överseende med att jag satte igång detta projekt när teknikansvarig är på långresa. Kan själv är Elviras mantra, trodde att jag kunde lika bra. Hrm…..
Ibland måste jag påminna mig själv om vad syftet med att hålla liv i den här bloggen är. Ibland finns inte lusten och det kan kännas som ett måste. Men allt som oftast är det roligt att skriva eftersom jag får återuppleva en kort sekvens av vår vardag när jag skriver om Elvira. Och motivationen finns för Elviras skull. Det är för hennes skull som bloggen finns.
Jag ser den som en reklampelare för Downs, målgruppen är ni läsare som inte är bekanta med vad det innebär att leva med eller att ha Downs. Lyckas jag avdramatisera begreppet Downs har jag hjälpt Elvira en gnutta när hon ska ut i världen och bemöta er och era, förhoppningsvis, raserade fördomar. Jag ser också bloggen som ett kontakttorg, alla de goda råd som jag får från er föräldrar är ovärderliga och gynnar också Elvira och förhoppningsvis ger vi tillbaka. Bloggen är också en ventil där jag kan avreagera mig, t ex på de som hyllar ”fosterdiagnostik åt alla”. Elvira gynnas eftersom det är henne jag försvarar. Det är barn som henne ”de” inte vill ha.
Att vara förälder är sannerligen en känslomässig berg och dalbana. Hjärtat slår ett extra slag och mungiporna pekar uppåt när jag får ta del av icas reklam, eller läsa ord från Frans och Lovas kloka mammor. Men hjärtat slår två extra slag när jag hör om vad Patrik får utstå utan något som helst befog.
Alla slag som hjärtat slår, slår det för barnen. Så tack alla ni som älskar, alla ni som gjort er lustiga och alla ni som använder frasen ”jävla mongo”. Det ger barnen mer.
Jag står i djup tacksamhetsskuld till Astrid Lindgren och Olle Hellbom. Vad skulle jag göra utan Emil (Memi) och Pippi?
