Det finns saker man ska hinna med när barnet sover middag. Idag var det att duscha. Klockan är 12.15 och jag kan bocka av , CHECK.
Det börjar sjunka in, jag accepterar det långsamt, jag går från klarhet till klarhet. Det är åtta veckor kvar av min föräldraledighet. Den som skulle vara i evighet för ett och ett halvt år sedan. Nu är den slut. Det är ledsamt samtidigt som det är befriande. Det är ledsamt att det lilla barnet växer så fort, samtidigt som det är befriande att han inte behöver mig och min kropp för att överleva längre. Jag förbereder mig på livet som yrkesarbetande på olika sätt. Bl a har jag börjat boka in tider för service av den här mamman. Jag börjar med optikern.
Om åtta veckor är det slut på trikåerna, då får jag äntligen anledning att klä mig snyggt. Om åtta veckor kan jag stänga dörren om mig på toaletten, utan att behöva bjuda in en liten åskådare. Om åtta veckor finns det tid avsatt för att förmiddagsfika, äta lunch och eftermiddagsfika. Om åtta veckor är det slut på de dåliga matvanorna som livet som hemmafru så lätt inbjuder till. En kaka här, en kaka där. Ingen lunch, men en skål fil och flingor på stående fot när blodsockret är på noll och vi ska skynda iväg till dagis för att hämta syrran. Om åtta veckor börjar kampen om att få ihop allt i vår nya vardag. Om åtta veckor får jag ställa klockan för att hinna duscha.
Var sak har sin tid.
Idag besökte mamman och Elvira ”ICA-Jerrys” arbetsplats, Hudiksvalls sjukhus. Fast ärendet var att gjuta en mutterplatta till Viran. Den ska hjälpa henne att finna var i munnen man placerar tungan för olika ljud. Om tre veckor får vi hämta den. På vägen hem festade vi på choklad. Det var hon värd.
”ICA-Jerry” har medverkat i två intervjuer under helgen. I fredags, hos Nyhetsmorgon och i går, söndag, hos Agenda (36 min in i programmet).
Bild: Eget collage med bild från brio.net
Grattis på farsdag alla pappor!
Eftersom vår pappa ger sin lön eller jag tar hans lön (det beror på hur man ser det) så fort den kommit in på kontot varje månad, tycker jag nog att han är värd något extra idag. Kanske ett par strumpor, kanske ett par kallingar, eller en teckning vi får se.
Sedan vi blev tvåbarnsföräldrar lever vi faktiskt som på 30-talet. Men det blir det ändring på efter nyår. Då är vi båda förvärvsarbetande igen.
Bild: svt.se
Vår familj skänker inte så mycket som vi skulle vilja. Tyvärr är det oftast så att det ska serveras av andra för att bli av. T ex att bli erbjuden att avrunda uppåt i kassan, en strategisk placering av ett rosa band, en unicef-pin, en Ronald McDonald-bössa eller att bli stoppad av en liten majblomme-försäljare på torget. Någon gång har jag skänkt en hundring i samband med en faddergala och jag har betalat medlemsavgift till Svenska Downföreningen och FUB De två senare mest för vår egen vinnings skull.
Jag tror inte att jag är ensam om att behöva bli tillfrågad för att det ska göras slag i saken. Förmodligen kommer vi att behöva söka fondmedel för Elviras räkning i framtiden. Kanske vill vi åka på teckenläger, få handledning i språkstimulering, kanske vill hon åka på läger själv när hon är så pass stor. Då kommer vi att tacksamt ta emot det bidrag som kan ges.
Jag tror att många är som jag och inte kommer till skott, då är det ju genialiskt att kombinera nytta med nöje som Rädda Barnen gör med sin designshop för barns rättigheter. Eller så som Humanity for All gör med sina läckra armband som var och varannan bloggare bloggar om. Och visst känns det bättre när man inte bara köpt något till sig själv utan på köpet även bidragit till någon annan, eftersom en viss procent av priset går till välgörenhet.
Och vill man rikta sin hjälp till en specifik målgrupp, t ex barn med DS eller andra funktionsnedsättningar. Då kan man genom Svenska Downföreningen bidra till Horodetsky barnhemmet, eller genom Vaggan stödja funktionshindrade barnhemsbarn i Litauen. Det är tyvärr inte alla barn med DS som får kärlek av sina föräldrar här i världen.
Tänk om man skulle komma till skott och önska sig eller ge bort ett konstverk i julklapp. Och tänk om årets julklapp verkligen skulle bli en kvarts hjärtforskning. Det vore häftligt!
Bild: www.vaggan.se
Igår var en bra dag.
Vi hade äntligen tid hos audionomen som analyserat hjärnstamsaudiometrin som Elvira gjorde i samma veva som rören i öronen sattes in. Han är här en gång i månaden och kommer från Akademiska. Det var ett mycket positivt besök, en man som gav förtroende redan i handskakningen. Nu har vi äntligen fått klara besked. Elvira har ingen hörselnedsättning på vänster öra. Hon har en sämre hörsel på höger öra men den räknas inte som en hörselnedsättning så länge röret sitter där det ska. Hennes resultat på höger öra visade att hon hör vid 30 dB med rör i, gränsen för nedsättning går vid 40 dB.
Men, analytisk som jag är så spinner tankarna iväg. Då borde hon ju haft en nedsättning innan rören sattes in i september. Hur har detta påverkat henne i bullriga miljöer som dagis? När man inte kan sortera ljud ordentligt blir man ju väldigt trött. Är det därför hon gärna sover middag i över två timmar om man inte väcker henne? osv osv
Nu ska vi träffa den här trevliga mannen var tredje månad för att se till att rören inte trillat ut eller är igentäppta med vax. Och jag har fullt förtroende för att han ser till så att det blir bäst för Elvira.
Elvira ja, hon tycker att det är roligt att gå till doktorn. Hon vet precis vad hon ska göra. Först provade hon undersökningsstolen, sedan klättrade hon upp på britsen, la sig ner och väntade och pekade på örat. Audionomen fick rensa med en bomullssticka utan några som helst problem.
Där ser man vad det första bemötandet betyder mycket.
Bild: Â www.muc.edu (Mount Union College)
