Alla barn ska vara lika mycket värda.
Varje barn ska ha rätt att leva och utvecklas.
Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet.
Barnet ska ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det.
Alla vuxna ska lyssna till vad barnet har att säga utifrån barnets ålder och mognad.
Idag ska alla barn som vill väsnas i 20 sekunder för sina rättigheter. Elvira och Elvis kommer definitivt att delta i leken.
Jag skulle gå och lägga mig men jag blev så förbannad så jag måste skriva detta först.
Skolgatan ledde mig till den här artikeln, som finns i sitt original här. Jag antar att Peter Burchave är läkare, han jobbar i alla fall inom vården. Och det är bara folk inom vården som kan uttrycka sig så här, fast att de ska hålla en neutral ställning. ”-Jag tycker att det är mycket omoraliskt att man inte erbjuder Kub till alla. Många kvinnor får göra fostervattensprov i onödan och det framkallar i sin tur missfall av friska foster…”
Att lägga en värdering på foster. Det är inte hans jobb, det är föräldrarnas. Det är lika hemskt om ett fostervattenprov framkallar ett missfall på ett foster med Downs, om barnet är efterlängtat. Missfall som missfall.
Är det något Elvira är riktigt dålig på så är det att sova utan galler. Vi har provat att bygga om spjälsängen så att hon själv kan ta sig i och ur. Det gick inte. Hon vaknar nämligen alltid vid fyra-fem tiden. Sover hon bakom galler somnar hon om, om vi har kommit ihåg att dra ut kontakten till sänglampan. Utan galler eller med fungerande lampa väcker hon glatt oss andra. Och har hon väl gått upp så är det kört. Det hade varit jättemysigt om hon hade kunnat komma in till oss och somnat om i vår säng. Men det går absolut inte.
Likaså vid läggning. Elvira har blivit mer känslosam under hösten. Tidigare har vi knappt hunnit trösta henne innan hon slingrat sig ur vår famn. Och hon har alltid varit det lättaste barnet att natta. En godnatt-ramsa och lite speldosa och sedan har hon somnat som tryggheten själv. Men nu vill hon att man ska stanna hos henne. Vi ligger på en bäddmadrass och myser och läser saga. Men Elvira kommer inte till ro. Hon ska göra det mest oväsentliga, men still kan hon inte ligga. Inte så pass länge så att hon hinner somna. Men lägger jag ner henne i spjälsängen efter sagan somnar hon på några minuter.
Snart är spjälsängen för liten. Och tanken är att de två små ska dela rum. Vi måste bryta mönstret. Men jag vette 17 hur vi ska göra.
…alla ni som tror på mig!
Språk igen.
För två veckor sedan hade vi ett möte med den specialpedagog som ska handleda resursen och ansvarig pedagog på förskolan. Jag frågade hur ofta hon kunde komma och handleda pedagogerna och föreslog själv en gång i månaden. Hon tyckte att var fjortonde dag var ett bra intervall så här i början!!!! Det kändes ju verkligen bra. Även en talpedagog som jobbar mot förskolor är tillsatt och ska jobba direkt med Elvira om jag förstått rätt. Hon kunde inte medverka på mötet p g a sjukdom. Men hon hade lovat att prioritera Elvira, om ni minns. Vi var hoppfulla.
Nu står vi här, fem veckor efter det att man beslutat att sätta in detta stöd kring Elvira och två veckor efter vårt första möte. I torsdags skulle specialpedagogen ha träffat Elvira för att lära känna henne. Mötet ställdes in och flyttades fram till igår. Det mötet ställdes i sin tur in p g a sjukdom, nytt datum är inte satt. Talpedagogen har vi ännu inte haft kontakt med, hon har blivit sjukskriven året ut. Så blev det med det… Vad jobbigt det blir att vara i behov av andra människor, när man själv bara vill sätta igång och få saker gjorda.
MEN, så gick det upp ett ljus igår kväll. I januari fick vi övningsboken Språkutveckling hos handikappade barn 3 av logopeden på hab. Resursen har haft boken och hon och Elvira har försökt jobba med övningen Ordsparbössor som logopeden tipsade om. Men varken resursen eller jag har fått kläm på hur man ska öva, så det har mest blivit att sortera färg.
För ett tag sedan beställde jag tillhörande textbok. Och igår fick jag tid och ro att läsa. Det visade sig att textboken inte var någon torr och tråkig studie, som jag trott, utan en klar och tydlig handbok. Där finns allt som jag efterfrågat under hösten. I den lilla tunna boken finns den handledning som vi behöver.
Så nu sitter jag här efter några månaders tjat om experthandledning och vet vad vi ska göra. Varför har det inte gått upp för mig att beställa boken tidigare? Och varför lämnade logopeden på hab ut en övningsbok utan kompletterande instruktioner? Jo för att av någon outgrundlig anledning måste man bli desperat för att agera och det är upp till föräldern, hur mycket expertis man än omger/försöker omge sig med.
Man lär sig så länge man lever.
