Om vi föräldrar vill leva farligt för en stund är ju handling med barn en bra aktivitet. Att hoppa bungy-jump är ett bra alternativ, men det förenar inte nyttan på samma utomordentliga sätt som handlingen gör. Och med tanke på vår ständiga tidsbrist jagar ju vi föräldrar effektivitet, inte sant? Då lämpar sig handling helt enkelt bättre. Dessutom verkar dessa kickar beroendeframkallande med tanke på att vi vill leva farligt, eller finnas till för våra barn, så länge som möjligt och då är handlingen förenat med färre risker.
Att åka och handla utan barn däremot, det ser vi som avkoppling. Avkoppling förenat med nytta. Så klart. Man skulle också kunna åka och få massage, men det är precis lika ineffektivt som bungy-jumping, det går ju inte att kombinera med att betala räkningar, dammsuga eller att, just det, handla.
Sist jag åkte ensam med två sprang jag genom sjävscanningskassan med en vagn fullastad av obetalda varor, längst fram i vagnen stod Elvis i en ”I´m the king of the world”-pose , vi fiskade upp Elvira vid åkkarusellerna. Gången innan den tappade vi bort varandra och jag hittade Elvira på lagret. Äventyr när det är som bäst (ur ett föräldraperspektiv).
Så idag slog det mig att livet är för kort för att vara en enda lång avkoppling, så jag och Viran åkte för att handla. Den unga damen skötte sig exemplariskt! Hon plockade rätt varor, hon vägde grönsaker, klistrade etiketter, hon gick bredvid och hon var på gott humör. På 40 minuter hade vi tillsammans klarat av att handla till veckans fem middagar. Och detta äventyr, mina damer och herrar, fungerade precis lika bra som kick. En kick utan snedtändning. Sådana kickar är ju faktiskt att föredra. Dagens handling gjorde mig lycklig, den är värd att minnas.
Det goda humöret höll i sig och jag och barnen gjorde en skogsutflykt in the hood för att samla blåbär till en paj. Jag plockade blåbär, Elvira åt blåbär och Elvis snackade mest. Fast han bidrog med 12 stycken, han räknade dem själv. Men så plötsligt där i skogen fick Elvira lite Ronja Rövardotter-feeling, kom på att hon genast måste kolla Ronja på iPaden och stack hemåt. Elvis sprang efter på sitt vakta-syrran-manér. Där och då tog barnens äventyr slut och mammans började.
Till efterrätt gjorde vi oss en socker-kick. Vid drygade ut den tänkta blåbärspajen med äpplen och det smakade precis lika gott.
PS. Min ambition med bloggen är inte att publicera mobilbilder. Det har blivit många på sistone, men så var det ju det där med effektiviteten….
Elvira har sedan i somras (det låter väldigt länge sedan) suttit och oh:at sig över lekland-klipp på youtube. I lördags tyckte äntligen föräldrarna hennes att det var läge för ett besök. Varför tar det emot att åka på sommaren? Nej, då ska man inte vara inne och leka. Ut och ta vara på sommaren. Vuxen och förnuftig så det nästan rinner över är man ibland. Vi blir visst sådana, precis som våra föräldrar. Nice…
På leklandet träffade Elvira en flicka från 2:an. Flickan tog med sig Elvira och de lekte länge. Hon väntade tålmodigt på att Elvira skulle klättra ner eller upp och hinna ifatt. Och lite här och var där vi rör oss i vardagen är det någon som säger -Hej Elvira! Vi vet inte alltid vem det är, men kan lista ut att det är ett barn från skolan. Vuxen och tacksam blir man, så det nästan rinner över.
På skolan lyfter de fram gott beteende och god kamratskap lite extra. Ett exempel är att de på fredagarna delar ut en ”guldstjärna” till en elev som gjort något bra. Förra fredagen fick en annan flicka i 2:an terminens första utmärkelse för att hon varit en bra kompis till Elvira och tagit emot henne så bra. Varje morgon när Elvira har kommit till skolan har flickan kommit ut till tamburen och tagit Elviras hand för att sedan gå in och leka. Det visade sig också att flickan kan tecken för hennes mammas bästa kompis är döv. Jag menar, hur stora är oddsen? Kanske större än man tror.
Jag minns att vi blev överraskade då vi var nyinflyttade till vårt område. Det visade sig att flera av grannarna på gården hade kopplingar till funktionshinder av någon form. Vi är inte så utmärkande som familj när man lyfter på locket helt enkelt.
Hur som helst, än så länge går det bra på skolan. Utmaningarna är att avbryta aktiviteter inne för att plötsligt behöva ta rast eller att sitta still genom hela samlingen. De har två samlingar på rad på morgonen, en gemensam och en för sexåringarna. När sexåringarna samlas har Viran tröttnat, då går hon och sätter sig och äter sin medhavda frukost. Och blir hon tilltalad svarar hon från bordet 😉
Elvira på väg till ”skolan”, redo att hugga i med arbetshandskarna på.
Hej hallå!
Ledsen om uppdateringen svikit igen. Men dagarna bara går, en klyscha jag vet, men det är ju så det är. Inte sant?
Idag var första riktiga dagen i skolan för tusentals barn i vårt avlånga land som äntligen fått sommar. Stora dagen med upprop och samling och nya bekantskaper. Elvira har haft en veckas mjukstart med inskolning och en veckas hårdkörning med långdagar på fritids, då pappan var bortrest och mamman jobbade heltid. Så dagen till ära var hon varm i kläderna. Och det verkade som om hon uppskattade att verksamheten kom igång med rutiner och ordning och reda. För samling är ju nästan det bästa Elvira vet. Det bästa efter glass.
Elvira tillhör gruppen valarna och de är 26 stycken barn, både nollor och ettor. De har samling tillsammans på morgonen för att sedan delas upp klassvis. Efter lunch är det fritids. Fritids för totalt 89 barn! Behöver jag säga att vi är glada för hennes resurs. Och magkänslan säger att det blir bra det här. Elvira är så lätt att ha att göra med, hon anpassar sig och är positiv till det mesta.
Elvis verkade också nöjd med dagen. Förra veckan var lite seg, mest småbarn. Elvis som umgåtts mycket med de äldre barnen tycker att det är tomt nu när de börjat skolan. Och det är svårt att förstå varför inte han får börja när kompisarna gjort det. Â Tyvärr är det väldigt få fyra- och fem åringar på förskolan i år, men idag kom de flesta tillbaka.
Hoppas att era barn har haft en bra första dag. Och att kommande dagar så förblir!
Inskolning pågår och jag ligger lite efter med sommarlovsrapporteringen. Men den kommer. Inom en snar framtid.
Tills dess passar jag på att tipsa om SVTs dokumentärserie i tre delar, ”Välkommen till vår vardag” med start i kväll kl 20.30 i svt2.
Tre familjer berättar om födelse, småbarnstid och en extra kromosom. Medverkar gör Malte, 2 år, Ville, 4 år och Linnea, 6 år tillsammans med föräldrar, syskon, kompisar och pedagoger.
Idag räckte det med att ställa klockan på sju. Som han har väntat på denna dag. Äntligen fyra!
Vi firar med besök på Tropikariet.
