Idag bar det av för att hämta mutterplattan. Man trycker upp den i gommen som en tandställning och den stimulerar munnen på flera olika sätt. Och när man ser den med alla sina hål, förstår man vilken finmotorik det är att producera rena ljud. Till en början använder man den utan muttrar. Elvira ska nu ha den i munnen två-tre gånger per dag ca 5 min åt gången. Succeccivt ökar man tiden, men den får inte sitta i längre än 30 min för då vänjer sig munnen och stimulansen uteblir.
Som ni ser så sitter det ”pärlor” på skenan man har framför tandraden. Pärlorna på sidorna stimulerar kindmuskler som i sin tur stimulerar svaljet. Pärlorna längst fram stimulerar överläppen. Man kan också ”räkna” pärlor genom att föra tungan längs med pärlraden. I januari ska vi tillbaka och då får vi muttrarna. Vi ska börja att sätta muttrar i hålen längst fram på plattan, bakom framtänderna. Elvira behöver stimulera sin tungspets mer. Man kunde se på avgjutningen, som varit modell i tillverkningen av plattan, att hon placerar tungspetsen längre bak i gommen för huden var skrynklig bakom framtänderna och gommen hade en lite svullen karaktär där. Det ska vara platt och hårt om området utsatts för tryck av tungan. Detta är helt fascinerande tycker jag. Att talapparaten innehåller så många beståndsdelar som tillsammans har betydelse för helheten.
Vi fick också lära oss att genom att stimulera kindmusklerna kan man påverka käkbenets utformning. Elvira hade en bred gom och det är bra, men tandbågen var lite för rund. Fick kindmuskulaturen mer stimulans skulle tandbågen bli mer oval, eftersom käkbenet skulle ändra form. Visst kan man tycka att detta är petitesser och obetydligt i det stora hela. Vi ser ju alla olika ut i munnen och ändå kan vi prata utan att ha allt för stora talproblem, men då får man inte glömma att vi har en muskeltonus som fungerar som den ska. Vi ska verkligen ge detta ett försök och komma ihåg övningarna som vi fick med oss hem. Alla dessa övningar optimerar bett-, käk- och talutvecklingen och många av dem finns ju redan i vardagen.
Borsta tungspetsen med tandborsten
Göra indianljud
Tugga knäckebröd, morot och äpple
Sluta läpparna genom att leka häst och smacka
Göra grimaser framför spegeln t ex ledsen, arg, glad, trött, eller varför inte russinnos, megagap, kindbulle, sockernos och de andra från Hopphatten 😉
Uppmuntra att slicka sig om munnen vid middagen
Blåsa ljus/bubblor/pingisbollar
Suga upp smält glass med sugrör
Göra pussmärken och imma på spegeln
Elvira? Jo hon knallade in i rummet, klättrade upp i tandläkarstolan, plockade fram mutterplattan och satte in den i munnen, upp och ner. Minst lika fascinerande. Hon börjar känna sig hemma hos doktorn och vet vad som förväntas av situationen. Hoppas att det håller i sig. Vi hyser hopp om att hon fortsätter acceptera plattan, hon gillar ju att stoppa saker i munnen.
Vid nattningen låg vi och pratade om dagen. Elvira berättade genom att teckna, Elvira, Maria (assistenten), hem, dagis bil, åka, doktor, öra, mun. Det sammanfattar ju dagens aktivitet väldigt bra. Hon förknippar doktor med öronen, så hon använder inte tecknet doktor utan att lägga till öra. Stumpan!
Bilder: Fotografier – Söt och Snygg
Nu är höstterminen snart slut. Och idag får vi nog räkna hösten som passerad. Minusgrader, sol och frostigt gräs långt in på dagen, härligt.
Vi har aldrig fått så många kallelser från landstinget som vi fått den här terminen. Elvira har varit och satt in rör i öronen med ett efterföljande audionombesök. Sedan har hon tagit två vaccinsprutor mot nya influensan. Vi har fått tre kallelser till ett sjukgymnastbesök p g a förhinder. Sedan har vi varit till habläkaren, logopeden, två besök till Tal och svälj (varav det ena är imorgon) och vi har gjort en habiliteringsplan. Vi skulle också kunna räkna in två besök till Folktandvården. Sista kallelsen ska komma alldeles innan jul, den gäller prov på sköldkörteln och glutenintolerans (rutinprov som görs varje år). Därefter stänger vår brevlåda för julen. Men 15 kallelser på 18 veckor är bra jobbat.
Bild: fotografi av Söt och Snygg med snöre från Giftstime
Jag sitter här på kvällskvisten och tänker på dagen. Det har varit en bra dag idag. En trevlig dag med i stort sett friska barn. Barn som har skrattat, lekt tillsammans, suttit still i sina stolar och ätit, sovit middag samtidigt. Och det är ju bra till skillnad från föregående dagars ”dra/riva/putta/slita/ i allt jag ser” aktivitet.
Men detta skötsamma beteende var faktiskt inte det jag först kom att tänka på när jag tänkte att det hade varit en bra dag idag. Nej, det var att jag hunnit dammtorka överallt, våttorka dörrar, foder och socklar samt sorterat bort trasiga och frånvuxna leksaker. Hade vi bjudit hem de där tanterna från Rent hus hade de säkert kunnat kartlägga vad vi ätit det senaste året, med hjälp av de mer eller mindre (främst mindre) mikroskopiska resterna som satt på dörrfodren. Hua!
Tanken som nu slår mig är att det verkligen är dags att skaka av sig den här hemmafru-personligheten. Fördelat hushållsarbete och förvärvsarbete nu, tack! Innan det är för sent och jag sätter på mig ett huckle också.
Idag var det återbesök på öron. Ni har inte fått höra om vår torsdag. Det var en torsdag i sitt eget slag. Det var då vi var till öron första gången.
Elvira skulle på årskontroll hos hab-läkaren. Ett 30 minuters besök som inte skulle kräva någon större ansträngning. Eftersom vi skulle åka bil från dörr till dörr avstod jag en konflikt och lät Elvira bestämma att hon skulle ha sina för stora gummistövlar utan raggsockor istället för vinterskorna. Vi tog också endast med oss enkel-sulkyn, i nödfall, om Elvis skulle somna.
10.30 var tiden vi skulle vara där. Vi kom i tid men när jag svängde in på parkeringen till hab sov båda barnen. De fick väckas vilket resulterade i att Elvis blev kinkig. In på hab traskade vi, jag och mina sjuka, snoriga och ögoninfekterade barn. Läkaren tog emot och Elvis grinade i stort sett hela tiden. Besöket slutade i att jag fick en remiss till öron i min hand. Jag skulle åka direkt dvs med trötta och hungriga barn med för stora skor och en enkel-sulky. På vårt sjukhus är det långa avstånd för en tre-åring. Kl 12 var vi på öron och vi fick en jourtid till kl 13. Så iväg till en annan byggnad för att köpa korv i kafeterian. Sedan tillbaka till föregående byggnad och där, p g a förseningar, 45 min i väntrummet/korridoren/undersökningsrum/och gud vet vilka andra rum som ungarna sprang in i medan vi väntade. De löpte amok. Underhållande tyckte både personal och väntande patienter. Tröttsamt tyckte mamman för det var nog åt mig de skrattade mest, åt minstonde kändes det så.
Efter fyra timmar på vift, begav jag mig till slutstationen, apoteket (i en annan byggnad), med recept på penicillin. Till sällskap hade jag två supertrötta barn och en sittplats samt ett par för stora stövlar som inte ville sitta på. Och tålamodet hade jag tappat någonstans i korridoren uppe på öron.
Väl hemma, när barnen sov sött i sina sängar med smutsiga strumpor och byxor efter att ha dammtorkat landstingets golv sjönk det in. Vad var vi just precis med om? Jo, att få penicillin än en gång, utan en säker diagnos på öroninflammation. Anledningen till återbesöket idag var att vi under helgen skulle köra med örondroppar så att vaxet som satt ivägen för sikten skulle mjukas upp och tas bort, så att trumhinnorna kunde undersökas.
Till  saken hör också att vid besöket hos hab-läkaren diskuterade vi just detta. Att vi så många gånger varit på hälsocentralen, öron och barnkliniken med en sjuk Elvira och inte fått en klar diagnos, vilket i sin tur resulterar i ett brett och starkt pencillin som tar död på bakterier både i luftvägarna och i öronen. Den enda ledtråden till infektion är oftast den höga sänkan. Och den är tydligen inte helt tillförlitlig enligt hab-läkaren, eftersom vissa kan ha högre sänka än andra, och då särskilt en liten tjej vars immunsystem rusar i taket för att bekämpa minsta lilla bacill. Hab-läkaren tyckte att vi skulle kräva grundligare undersökningar nästa gång. Nu blev det inte så den här gången.
Den här gången fick vi ”bara ” Kåvepenin. Och idag på återbesöket kunde man ändå inte få bort vaxet längst in, så vi vet ändå inte om hon har haft en öroninflammation. Men kuren tar slut i morgon och Elvira är i stort sett frisk (hennes ögon är mycket finare än våra). Så en viss nytta kanske medicinen har gjort. Men tänk ändå, om vi har tvingat i vår lilla tjej den där äckliga medicinen under fasthållning helt i onödan.
Vi får hoppas att det blir som vår kloka läkare tror. Att nästa säsong har hon haft de där virusen man ska ha före tre års ålder. Nästa säsong har hon byggt upp sitt immunförsvar och kommer att stå emot bacillerna som cirkulerar på förskolan bättre.
”God natt sov så gott, vi syns i morgon”
”Hej då, ses sen!”
”Hej allihopa!”
är alla vardagliga fraser som vi säger på rutin, utan att tänka så mycket på dem i stunden. Men känslan finns ju där ändå. Den första frasen säger vi med lugn, värme och en strykning över håret eller med en tight kram. Den andra med lite lidelse blandat med entusiasm och den tredje med ren pur glädje. Elvira använder de två sista varje dag och har full koll på känslan. Det finns ingen som kan utbrista ”Hej allihopa!” med samma glädje som hon.
Ofta säger Elvira efter oss när vi säger något, hon fyller i med sitt ord efter vårt. Eller upprepar den mening vi just har sagt med ett eller två ord. När hon har fått kläm på betydelsen och ljuden används frasen eller ordet på eget initiativ. Och de egna initiativen blir fler och fler.
I fredags vid tandborstningen tog hon initiativet. Hon tecknade och sa ”Ija yck om pappa”. Â En fras som annars brukar användas omvänd, ”Pappa/Mamma tycker om Elvira”.
Sedan pappan kom hem i fredags, efter att ha varit borta lite mer än ett dygn, är det bara han som har gällt. Jag är ganska säker på att han är rätt så nöjd. Jag tror att känslan kommer sitta kvar länge.
