Ena stunden är det högtryck på inläggsproduktionen och därefter tar det plötsligt stopp. Men så är det ju i dessa tider, man har så mycket annat för sig.
I år skippade vi pepparkaksbaket. Men vi har ätit pepparkakor… många, många. Tro det eller ej, men denna torra vara kan bli kladdig även den. Är det någon som lyckas så är det Elvis.
Elvis som för övrigt har svårt att skilja på begreppen tappa, ramla och slänga. Allt är ”oj oj, lamla”. Och det kan man ju förstå, det kan han ju relatera till. Idag klädde han sig i ännu en bula. Stackars liten.
Bild: Eget fotografi med kaka från Annas
I vår kommun har det varit Socialtjänsten som tillsatt assistenter till barn i förskolan. Alla med DS fick då automatiskt en assistent 100 % av den tiden man var på förskolan. Under året har detta förändrats, nu är det Barn och ungdomsförvaltningen som tillsätter assistenter och de kallas nu resurser. För vår del har det gamla beslutet löpt på och vi har självklart inte sagt något om det. Förskolechefen flaggade dock om att det eventuellt kunde bli aktuellt med individuella bedömningar tidigare i höstas.
Förra veckan kom besked om förändringen, tre veckor (varav två veckor är semesterveckor) innan de nya reglerna träder i kraft. Elviras tid med resurs skulle förkortas med 60 % fr o m 1 jan. Tack vare en annan mamma som satte sig på tvären (milt uttryckt) trollade förskolechefen med knäna och presenterade ett dygn senare en liten höjning. I praktiken innebär det att Elvira istället för att få 40 % nu får 60 %, det motsvarar 24 timmar av hennes 36 timmar på förskolan. Vi förstår att det inte är försvarbart med en heltidsresurs till Elvira längre. Så vi är nöjda med 60 % men hade inte varit nöjda med 40 %. Vi vet att det också ser värre ut i andra kommuner. Så vi tycker att Elvira ligger bra till, men lägre än så här får det inte bli.
Men att det är en individuell bedömning vill jag nog inte påstå. De som fattat beslutet har inte träffat barnen ifråga, de har inte pratat med personalen på förskolorna. Det underlag de har haft är ett e-post från förskolechefen. Ett brev som hon inte visste skulle användas som underlag när hon skrev det. Och har man funktionsnedsättning och behöver extra stöd, då kan man bara vara tre olika individer. Åtminstone om man ska tro kriterierna utifrån vilka resurstiden bestäms. Individ/Nivå 3 innebär barn med flerfunktionsnedsättningar, de får 100 %. Nivå 2 d v s barn med måttliga funktionsnedsättningar får 80 %. Och nivå 1 är barn med lindrigare funktionsnedsättningar, de får 40 % resurstid av en heltidstjänst. Så en individ som skulle behöva resurs på 65%, 25% eller 70% Â finns inte om inte förskolecheferna kan ta pengar från de andra stackars normalstörda barnen och lägga på resursen.
Jag undrar vem gynnas av denna ”individuella” fördelning? Inte barnen i alla fall, vare sig de har en nedsättning eller ej.
Bild: Google med bokstäver av Söt och Snygg
Det snöade en del i natt. Till pappans förtret och till Virans förtjusning. Helgens aktiviteter är förmodligen lätt att förutspå.
Då har vi också firat Lucia. Igår gjorde Viran och Elvis premiär hos mormor och morfar. Idag firade vi på dagis.
Alla barn satt i samlingen förutom tre, varav två var våra. Våra barn stod med ryggen åt publiken, sprang lite hit och lite dit för att skymma sikten för föräldrarna, krambrottades mitt på ”scen”, applåderade och utbrast -Bra! och sprang omkring och tittade in i föräldrarnas kameror när de skulle föreviga sina egna barn. Så, samtliga föräldrar har idag kommit hem från deras barns Lucia-firande med våra barn på video eller kameraminne. Korta stunder haffade jag dem, men de slingrade sig. Som tur var var det många som tyckte att det var kul, sa de i alla fall.
Efter lite lussekatt och pepparkaka (som barnen själva hade bakat) var det lek i en hastighet av 110. Vi kom fram till att Elvis är färdiginskolad.
Vi åkte till stugan idag. Det vet Elvis men inte Elvira. Det var en blixtvisit och Elvira somnade strax innan vi kom fram. När hon vaknade och vi nästan var hemma igen. Tittad hon lite yrvaket på mig och tänkte något i stil med ”åker vi bil fortfarande?” Hon gnuggade sig i ögonen, kisade, var lite ruffsig i håret av kapuschongen, stel i ryggen och säkert hade hon träsmak i baken. Radion började spela Sugababe´s Push the botton. För att charma Viran och få henne att pigga på sig började jag digga. Hon log lite finurligt och hakade på. Nickade med huvudet, ryckte med axlarna och gjorde jogging-moves med armarna. Ja, ni kan ju tänka er hur gulligt det var. Dagens höjdpunkt och ännu ett minne att samla på.
PS. Lite roligt att videon utspelar sig i en hiss. Elvira är väääldigt noga med att trycka på knappen när vi åker hiss.
