Vem känner inte igen sig här?
Det blev en ofrivillig paus. Jag har varken haft orden eller lusten. Den bästa mamman i världen har gått bort. Ironiskt nog under den tid då man ska ha det som bäst tillsammans med familjen. Under glädjens tid. Livet tar så tvära vändningar. Det bara slår till och tar för givet att man ska acceptera. Och vad annat kan man göra, men det är svårt. Hon skulle ju vara Elvis och Elviras mormor så mycket längre än så här.
Tankar som tänk om, slås man av både i glada och svåra stunder. I de glada är man rädd att förlora det man har och i de svåra vill man spola tillbaka bandet.
När jag själv blev mamma började jag uppskatta min egen på ett annat sätt. Helt plötsligt förstår man henne. Man förstår varför hon envisas med att påpeka att man är för bart klädd, eller frågar om man har pengar så att man klarar sig, eller upplyser om glutamat hit och aspartam dit. Trots att jag är över 30 år och räknas som vuxen är jag ju ändå ett barn. Tidigare var det bara hönsigt, men nu när man själv är mamma förstår man att det är ett bevis på kärlek. En mammas ständiga tanke på omsorg. Att vilja väl.
Under dessa tre år som jag varit mamma har jag närmat mig min mammas sätt att resonera, värdesätta och agera. Denna process började ju långt tidigare, men det var först nu som det blev uppenbart. Jag slås ofta av det. Att vi är så lika. Och det är ju inte så konstigt, det är ju hon som har lärt mig hur saker och ting kan göras och kan vara (läs ska). Och för det är jag stolt. Idag vill jag inte vara lik någon annan. Hennes avtryck finns ständigt i mig, i den jag är och den jag blir. Vi kan ju på ett sätt inte vara varandra närmare än så, men ändå är vi så långt ifrån varann. Jag skulle så gärna vilja ringa. Ringa på riktigt. Men jag får nöja mig med att ringa upp i tanken, för där pratar vi hela tiden. Men usch vad hon fattas oss.
Bild: Kjell Sundberg
Elvira tog en skiva pepparsalami till frukost. Hon tuggade några gånger och spottade ut. Med peppargryn runt munnen konstaterade hon, – sajk och tecknade stark. I övrigt såg den där smala skivan ganska ynklig ut.
God Jul på er alla kära läsare och vänner. Så här på självaste julafton kom jag och tänka på frasen ”att skaffa barn”.
Jag har ju en hang-up på just de orden och det är ju en fras man snubblar över i stort sett varje dag. Jag har nog tangerat detta tidigare, men jag vet inte om jag har förklarat mig. Men tänk så här, vi skaffar hundvalp, katt, fiskar och barn. Det låter som om man glömmer att ett barn är en varelse med rättigheter och som förblir din för resen av livet. Djuren har också rättigheter, men med risk för att få en drös djurvänner efter mig, så vill jag nog påstå att vi har husdjur av en annan anledning än varför vi har barn.
När män i övre medelåldern åker till Thailand i syfte att skaffa sig en fru, blir det ramaskri från oss kvinnor. När kvinnor i övre medelåldern åker till Afrika för att ragga på yngre män, höjer vi på ögonbrynen så att toppluvan ramlar av. Men när ett par säger att de ska försöka skaffa barn önskar vi dem lycka till.
Och självklart ska de få alla lyckönskningar i världen. Men när barnet ligger där i plastbaljan på BB är babyn ingen som föräldrarna har skaffat, det är någon som de har fått.
Och apropå julafton. Jesus, var ju inte ett barn som Maria och Josef skaffade om man säger så. Vad Guds avsikt var är jag för okunnig för att uttala mig om, men möjligtvis kan man säga att Jesus var någon han skaffade….
Ja, det var det. Dags att återgå till Aladdin-asken. God Jul på er.
Då är vi på plats för att fira jul. Det tog oss ca 14 timmar. Â 11 timmar i bil genom de snötäckta landskapen. Mentalt räknar man ner efter varje lanskap man passerar; Södermanland, Östergötland och så Småland. Namnet stämmer verkligen inte med verkligheten. Det är ju ett onödigt stort landskap, med onödigt rak motorväg, det tar liksom aldrig slut. Och plant är det, knappt en endaste kulle. Småland är absolut den jobbigaste biten på resan, sommar som vinter.
Som vanligt är vi impade av barnen. De var nöjda i stort sett hela tiden. Och små medel till sysselsättning hade vi. Ingen DVD-spelare, inga registreringsskylt-lekar, inga djur att räkna 😉 Bara några skivor med barnvisor och ramsor som fick gå runt, runt, runt och lite leksaker samt en bok med klistermärken. Men visst kan det vara nyttigt att lära sig att ha tråkigt? Vi kommer ju alltid att åka mycket bil med barnen, då är det ju bra att de har det med sig från det att de är små.
Nu stannar vi här ett tag. Och fortsätter vi att vara riktigt snälla kanske vi får träffa Tomten imorgon, den skånska tomten. Det blir en ny bekantskap.
