Blev det till alla barnhjärtan. Tack ni som var med och deltog. Kampanjen är slut men man kan fortsätta smsa in bidrag. Det återstår 6 milj till målet…
Och jag som avslutade förra inlägget med en cliff hanger. Nu verkar det som om Viran funnit takten igen.
Elvira har alltid stortrivts på dagis, ja åtminstone från dag 3 eller så. Hon börjar vanligtvis dagen med ett högt -Hej, hej! i tamburen. Men det har inte varit sig likt sedan förra veckan, då hon kom tillbaka efter sjukdagarna. Hela veckan har hon suttit i knä och varit ledsen. Vi har lämnat en storgråtande tjej. Hon har till och med satt sig på rumpan i snön och vägrat att gå in. Sådana lämningar tär på föräldrasamvetet. Särskilt när de är nya bekantskaper.
Ingen har känt igen henne. Ingen har förstått vad som varit fel. Hemma har allt varit som vanligt. Jag har mina aningar dock. Det är nu hennes reaktion på nedskärningen kommit. Även om Viran inte har följt resursen hack i häl, så har hon ju alltid haft tillgång till henne när behovet infunnit sig. Så är det inte längre. Två eftermiddagar och hela fredagen är resursen på andra avdelningen. Tidigare har hon visat sig trygg med all personal. Men inte sedan förra veckan. Hon behövde sin resurs efter en lång hemmavistelse.
Lyckligtvis kommer personalens schema att göras om pga andra orsaker. Vi hoppas på en förändring som ger mindre tid för resursen på andra avdelningen. Idag var första dagen som Elvira lämnade personalens famn. Idag var hon i stort sett sig själv. Hoppas att det håller i sig.
Vi har märkt att Elvira blivit mer känslosam i andra avseenden också. Man får inte glömma bort den känslosamma utvecklingen. Vägen mot ökad medvetenhet. Lilla Viran, tänk om hon kunde berätta vad som är fel.
När har ni märkt av en känslosammare sida hos era barn? När och hur har de reagerat på förändringar?
Elviras öron och språkstimuleringen på förskolan har ju varit två återkommande ämnen här på bloggen, ibland många andra förstås. Men det var länge sedan jag följde upp och rapporterade till er som kanske följt detta lite närmare.
Jag börjar med det sötaste, öronen. Idag var vi och träffade audionomen. Han håller koll så att rören sitter där de ska och att det inte finns vax som kleggat igen dem. Är det som det ska anses Elviras hörsel vara normal. Och så var det idag. Vaxet åkte väl ut förra veckan kan jag tänka. Audionomen tyckte Elvira var stor nog att göra ett hörseltest efter instruktioner. Hon har aldrig tidigare gjort det och de hörseltest vi har gjort, BOEL, OAE och hjärnstamsaudiometri har ju alla gett olika resultat, men det vet ju ni så som jag tjatat om det tidigare. Så idag byggde hon en pyramid av plattor som träddes på en pinne efter varje pip och klappade händerna på begäran, fast att tanten som bad henne göra det var långt bort i korridoren. Hon fick godkänt, men slapp OK-stämpeln bak i rumpan. Den hade i och för sig klätt henne, då övriga kroppen är täckt av bläck efter en liten busaktion i helgen.
Förskolan. Det har gått fem månader sedan jag bad om handledning till förskolans pedagoger för första gången. Först förra veckan träffade jag den talpedagog som ska handleda personalen och träffa Elvira då och då för att ”jobba”. Samarbetet mellan talpedagog och pedagoger påbörjades efter årsskiftet. Tänk att det ska ta sådan tid, många kockar – många sjukdagar – många inställda möten. Det är ju bra att veta till nästa gång. Man ska ligga före behovet helt enkelt. Gärna några månader före. (Är det någon av er som kan se in i framtiden kan ni väl höra av er. Jag kommer nog att behöva era tjänster.) Jag är jätteglad för den hjälp Elvira och pedagogerna nu får och har fullt förtroende för talpedagogen. Tänk vad skönt att någon annan ställer krav för mitt barns räkning.
Men tro inte att det går som en dans. Elvira dansar i otakt just för tillfället. Men det får jag berätta om i morgon för nu måste jag sova. Mammor måste faktiskt det ibland.
I fredags ringde de från dagis. Elvira hade kräkts. De berättade om omtagningar på magsjukan. Det visade sig vara falskt alarm. Puh!
Så för första gången på flera veckor kunde hela familjen göra något kul tillsammans. Vi åkte till järnvägsmuséet. Vi har varit där förut, som vuxna. Den här gången åkte vi dit som barn. Vi klättrade upp i tåg, vi klättrade ut ur tåg, vi gick under tåg, vi körde tåg, vi lekte med små trätåg, vi sprang hit och vi sprang dit, vi tryckte på knappar, vi åt glass och vi lekte med alla leksaker i souvenirshopen. Vi läste inte på en endaste informationstavla, men det var inte meningen heller. Det var kul!
Bild: Privata foton och ett tåg från brio.net
Jag puffar en sista gång för alla barnhjärtansmånad. Tre dagar kvar av kampanjen.
Och så bidrar jag med en liten historia från verkligheten. Som alltid med andra ord.
Elvis bläddrar i dagstidningen. Hittar en bild på en iphone, pekar på bilden och säger ”pappas”. När han läst klart traskar han vidare in i tvättstugan, hittar en nytvättad disktrasa (ja vi är lite snåla och återbrukar) plockar upp den och säger ”mammas”.
Verkligare än så kan det inte bli. Pappan har sin iphone klistrad i handflatan allt som oftast. Mamman har ofta disktrasan fastgeggad i sin. Att mamman har en egen iphone (pappans gamla, notera gamla) har kanske sprungit Elvis förbi. Det är inget han förknippar mig med. Uppenbarligen.
