Om ni minns så fick ju Elvira mindre resurstid av kommunen i julklapp. Då trodde vi inte att det var försvarbart att Elvira skulle ha mer tid, så vi var tillmötesgående gällande de 60 % hon fick ha kvar. Den här terminen har resursen gått på rullande schema och täckt upp för ordinarie personal. Inget att rekommendera. Pedagogerna, vi och resursen tyckte att det var jobbigt och ett var då säkert, de ordinarie hann inte med Elvira och det som krävs kring henne med språket.
Anledningen till att hon fick mindre tid var för att man började tillämpa en ”individuell” bedömning. ”Höjdarna” tilldelade barn de aldrig träffat en summa pengar. Men när det nu har visat sig att det beror på förskolecheferna hur de fördelade sina pengar och hur förskolecheferna beskriver ”sina” barns handikapp tappade vi (pedagoger, resurs och vi) respekten för det där tilldelningssystemet. Jag skrev några rader, hänvisade till skollagen och beskrev några situationer från verkligheten och vips så fanns det pengar. Så i höst får resursen vara med Elvira all tid som hon är på dagis (förutom 2 timmar i veckan).
Som sagt, så var det med det tilldelningssystemet. Lika för alla? Nej. Och som alltid, gynnas de som orkar bråka. Hur rättvist som helst…
Nu har vi också en. En tidig födelsedagspresent från morfar. Vi har lite yta kvar av gräsmattan att gå på. Barnen älskar studsmattan så klart. De hoppar som tokar, förstår inte hur de orkar.
Självfallet (för att citera de kungliga) fanns det en baktanke. Kanske kan en matta locka dem till att hålla sig inne på tomten, utan att bryta ihop till en liten ledlös hög eller hänga och dingla över staketet. Vi har utsikt över lekparken från köksfönstret, men det går fort när Viran sätter av. Ibland behöver man hinna med annat än att sitta på sandlådekanten.
Förra veckan rymde hon från dagis. Skolbarnen förbarmade sig över hennes som tur var, så hon kom inte så långt. Fast det har blivit mycket bättre. Denna sommar tror jag inte att vi får lika mycket motion. Och lite då och då utmanar jag henne och går iväg. Ofta går det faktiskt bra. Men ligga och sola får vi göra som pensionärer.
I morgon hyllas alla mammor. Vi gör det på olika sätt, frukost på sängen, blommor, utflykt, teckningar, smycken, fika. Jag vet inte hur det är med er, men jag är barnsligt förtjust i presenter och har alltid en förväntning inför dessa dagar då man har chans att få en. Jag fantiserar om att min man ska ha snappat upp något jag sagt i förbifarten, något som jag själv glömt av och att han verkligen överraskar mig med det där. Just nu kan jag faktiskt inte komma på vad det skulle kunna vara, men det finns massor med onödiga föremål, triviala men ack så fina.
Då kan ni ju förstå min förvåning när jag ett år fick Göran Perssons bok, Min väg, mina val. Politik intresserar mig inte mycket, men människoöden gör. Alltså inte helt fel, men nog så oromantiskt. Kanske öppnar jag den en dag.
Jag är inte bättre själv. Första fars dag gick jag ut stort, tryckte upp en t-shirt med texten ”Elviras pappa-den bästa som finns” på ärmen. Året därefter fick han en cykelhjälm… Tanken var att föregå med gott exempel. Oromantiskt, ja definitivt!!! 😉
Vad jag tänkte komma till i detta inlägg var faktiskt ett present-tips. Jag kanske inte är den bästa på att tipsa med tanke på meriterna här ovan. Och jag med mina fantasier om romantik skulle kanske först bli förvånad om min man kom med denna present, men jag skulle inte ha hjärta att bli besviken för en by-barnmorska. Jag har ju tipsat om välgörenhet tidigare. Kanske lite präktigt, men jag blir alltid så imponerad över hur välgörenhetsorganisationer lyckas matcha det kommersiella med alla dessa present-dagar. Välgörenhet har verkligen fått ett lyft och blivit en julklapp, en gå-bort present, en födelsedagspresent och nu en mors dags-present.
Jag är himla tacksam för de barnmorskor jag haft. Så varför inte ge en annan mamma en barnmorska genom Action Aid.
Bild från flickr
Pappan är på resande fot i USA. På hotellet fångade abc NEWS och deras serie What Would You Do? hans intresse. Det handlade om bemötandet av personer med DS. Tv-programmet hade anlitat en skådespelerska som spelade kund och en skådespelare som spelade butiksanställd och packade varor. De placerades ut i en dagligvarubutik i Brooklyn för att se vilka reaktioner deras skådespeleri skulle ge.
Inlägget på tv var mycket längre än det som visas här. Enligt pappan var det bara kvinnor som ställde upp för mannen med DS, med undantag för en man som blev riktigt upprörd och gav ”kunden” en läxa. Det visade sig att han hade en lillasyster. Varför var det så mån tro?
Intressant sätt att lyfta vardaglig problematik och öka människors förståelse i ett nyhetsprogram.
Vad skulle du göra?
Men ni får ursäkta!
Inte tänkte jag på tävlingen när vi åkte till stugan över helgen. Men det gjorde jag däremot när vi väl var där. Och nu, när vi är hemma har vi gjort slag i saken. Min bror drog den vinnande lotten.
Grattis Ann-Marie!!!
