Två veckor kvar till dagis och barnen har fått vara friska hela sommaren!!!
I våras var det Viran som var sjuk av och till i stort sett hela terminen. Det var luftvägar, magsjukor och öroninflammationer. Elvis klarade sig bra med tanke på att det var hans första termin på förskolan. Han kom undan med en dubbelsidig öroninflammation och några magsjukor. Tro inte att jag glömmer förkylningarna, men i en småbarnsfamilj får man nog klassa nästäppa som friskt. Annars är man ju aldrig frisk under vinterhalvåret.
Men, hör nu upp! (som min gamla so-lärare alltid sa). Detta veckoslut, andra helgen i augusti kan vi stå inför ett paradigmskifte. Elviras läkare förutspådde detta redan i våras. Men som ni vet, man vill inte hoppas för mycket. Rädd för att besvikelsen ska bli för stor. Men jag tar risken.
Denna fredag, lördag och söndag har alla i familjen haft feber och halsont. Förutom Viran. Heja Viran!
(Knack, knack, knack, ta i trä.)
Ni vet när man träffar nya människor. Man läser av dem. Granskar dem. Försöker skapa sig en bild av vem den här personen är. När man målar bilden tar man hjälp av faktorer  som t ex språkbruk, hårfrisyr, skor, humör, hur personen använder blicken, handtaget, ticks, kläder och en skopa förutfattade meningar. När man är klar är man i alla fall ganska säker på åldern. Att sätta ålder på en främmande person tar bara några sekunder, ett ögonkast så har man ett intervall på +/- 3 år. Ju äldre person, desto längre intervall.
Föräldrarna på dagis är ganska spännande att fundera kring. Likaså grannar. Kort och gott personer som har barn i Elvis och Elviras ålder. Ofta placerar jag andra mammor 3 år över min egen ålder. Minst. Jag har faktiskt varit ganska skarp när det gäller att gissa ålder. Precis som att jag har ett riktigt vasst ögonmått. Men vet ni vad. Nu för tiden gissar jag alltid fel. Jag ska dra av 3 år från min egen ålder. Minst. !!!!!!. Har det visat sig. !!!!!. Och inte vet jag var min verklighetsförankring har tagit vägen, för jag blir alltid lika förvånad. Resonemanget skramlar igång. Men hon har ju fler barn än jag. Men hon har ju äldre barn än jag. Men hon är ju så lång, kan det verkligen stämma? Men nog är hon lite mer vuxen än jag. Lite mer trist, eller? Jag är 34 men de sista åren har liksom inte registrerats, jag tänker på mig själv som 29-31 år ungefär.
Jag undrar verkligen vad andra har för tankar om mig? Hur gammal tror dessa ungdomar att jag är egentligen? Sedan jag klippte mig kort tycker jag själv att jag ser lite äldre ut än vad jag gjorde tidigare. Kanske skulle jag spara ut igen? Jag fick ett skämt-mail för ett tag sedan innehållandes några tiotal anledningar till varför män inte ska gifta sig med sin kvinna. Att hon klipper av sig håret var en av dessa. Jo det är sant! Liksom att hon börjar fisa, lämna toadörren öppen, jazza runt i mysbyxor och skriva att-göra-listor.
Ja, ja, hur som helst, idag frågade konduktören, en tjej mellan 27 och 30 år, om jag skulle köpa ungdomsbiljett. Det var egentligen bara det jag ville säga. Go kväll på er!
Igår skulle jag ha skrivit ett inlägg och det skulle ha varit något i stil med:
Nu är vi här, i början av augusti. I morgon är första arbetsdagen för många efter semestern. Jag kan tänka mig att det finns många småbarnsföräldrar som i tysthet eller till och med högt resonerat ”I morgon är det dags att börja jobba. Skönt! Då kan man få lite semester”. Efter fem veckor tillsammans med små energiknippen är både hörseln, knäna, ryggen och tålamodet ansträngt.
Oss emellan, är det någon av er som vet när de (barn alltså) börjar göra som man säger? Och när börjar de gå åt samma håll som vi? Är det någon som vet när de börjar få, i alla fall en gnutta, respekt för våra nej? Och NÄR slutar de slåss om samma pryl? Och för Guds skull, kan någon stänga av Fem myror är fler än fyra elefanter?
Nä, nog ska det bli skönt med semester på jobbet. För några timmar i alla fall. Mellan klockan åtta och tre. Några timmars paus. Äntligen kommer vardagen.
Ironiskt nog ska jag börja den första vardagen med att vara hemma från jobbet för den ordinarie vårdnadshavaren (pappan alltså) är sjuk.
Det blev inte av att jag skrev det där igår. Så idag, när jag istället skriver det ”första” inlägget efter semestern skriver jag så här:
Hej alla! Hoppas att ni har haft en skön sommar. Det blev inte helt tyst här på bloggen under sommaren ändå. Tänk att man inte ska kunna låta tangenterna vara! Men visst är det lite vemodigt när sommaren börjar ta slut? Det har varit så skönt att bara få vara tillsammans med familjen. Att få komma på rätt köl igen. Enade. Vi behöver barnen, barnen behöver oss, Elvira behöver Elvis, Elvis behöver Elvira, Jag behöver pappan och pappan behöver mig. Vi har nu alla fått det vi behövt efter en tuff vinter och vår.
Det skulle ha varit min första arbetsdag idag, men jag hade turen att få vara hemma en dag till. Pappan hade oturen att vara sjuk. Och vilken dag jag fick idag, denna måndag. Det har varit en skön dag. Vi har varit sköna allihop. Plockat kottar, druckit latte, grävt i sandlådan, ätit pannkaka, cyklat, köpt hämtmat och sett på film. En skön punkt att sätta för min del av ledigheten. Resten av familjen har ännu en månad tillgodo. Men i morgon går jag ändå till jobbet nöjd.
– – – – – – – – –
Vad ska vi dra för slutsats? Att där är där, där man inte är? Kluven personlighet? Eller snarare, omväxling förnöjer. 😉
Hipp hipp hurra för Elvis ida!
Dagens höjdpunkt: Poolen.
Dagens maträtt: Chokladboll.
Dagens paket: Verktygslådan eller var det Rorri-bilen, eller kanske blir det någon av alla böckerna.
Kvällens höjdpunkt: När man äntligen får gå och lägga sig utpumpad och med känslorna i svaj.
Jag undrar vilken flicka som en dag ska få förlora sig i dessa två blå…
Bild: gd.se
Jag har fortfarande ont i tån. Och hjärtat det värker. Dessa ungar ställer verkligen till det.
Jag stod framför en spegel full av beundran när Elvira bestämde sig för att krypa upp på pallen (placerad under spegeln) för att också beskåda min blemma. Pallen välte och det lilla ekipaget landade på min tå. Ofta är jag behärskad vid smärta, skrika och oja sig leder ju faktiskt bara till ännu mer anspänning. Men detta kom så oväntat att jag brast ut i ett högt ”AJ, AJ, AAAAAAJ!!!” Elvira blev rädd (i dubbelbemärkelse) och vi försökte trösta varandra. Men min tröst räckte inte. Hon hoppade ned från mitt knä, gick fram till Elvis och bad snyftande om en ”kjam”. De lade armarna om varandra, kjamades en stund, Elvira beklagade sig lite till, Elvis lade båda händerna om Elviras kinder och smällde till med en puss. Allt blev bra.
Dessa ungar. Mina ungar. Våra ungar. Gullungar.
