Elvira och Elvis har lagt sig i sina sängar för natten när Elvis kommer på att han vill ha vatten. När Elvira hör detta vill hon också ha. Elvis får sitt glas med vatten och Elvira fortsätter -Vatten, vatten! Jag ber henne att vänta. Hon är otålig men finner sig när jag berättar att det snart är hennes tur. När Elvis är klar utbrister Viran leende -Min tur!
Medan Elvira väntar på att glaset ska bli påfyllt börjar Elvis tjata om mer. Elvira tittar allvarligt på honom, lägger huvudet lite på sned, tecknar övertydligt och säger -Vänta.
Just så är det eller hur? Trots att hissen inte är bortskämt med att få åka ända upp hos mig längre, så cirkulerar det en himla massa ”att göra” där uppe. När jag väl får tillfälle att ringa ett samtal så har jag glömt bort till vem, av alla de som jag borde ringa. Känner ni igen er? Vad hände egentligen med hjärnan efter att barnen kom. Den är inte som den en gång var. Och kan man skylla det på barnen? Någonting har hänt sedan 2006, det är i alla fall säkert. Jag har inte bara mig själv att tänka på. Jag ska komma ihåg och administrera två (och en halv) person till. Hjärnan har för mycket att göra helt enkelt.
Idag har jag fått en del ringt. När man är halvkroppsförlamad i nackspärr så är ju telefonsamtal en ypperlig sysselsättning. Jag har ringt till ögon – ja hon var uppsatt för tid men det fanns ingen läkare. Jag har också ringt och beställt blöjor – nej landstinget har inte Potty Training Pants trots att blöjorna är ett hjälpmedel. Men de är tydligen inte ett hjälpmedel för att bli torr, utan ett finfint hjälpmedel för att känna sig torr. Jag fick också veta att blöjor inte är ett hjälpmedel för barn i huvudsak utan för inkontinenta vuxna. Därav begränsat utbud!!! Jag har också via telefon koordinerat ett möte mellan oss, förskolan och hab. Och så har jag slutligen delegerat andra uppgifter till pappan via sms. Då så!
Nu återstår bara att inventera vinterkläder, måla fönsterbläck, hitta pengar, städa, putsa fönster, byta gardiner, veckohandla, måla kökssoffa, plantera höstblommor, tvätta, bädda rent och ringa lite till. Och dessutom behöver jag en snickare, men ingen snickare vill ha mitt uppdrag. Det tar vi en annan dag, idag är jag förlamad. Men huvudet jobbar ändå.
Bild, Adam & Eve
Det brukar ju vara lite sämre med frekvensen av inlägg på bloggarna under sommaren. Jag upplever det lite frustrerande  när jag äntligen sjunker ner i soffan för lite slösurfande och inget nytt har hänt på de gator som jag besöker på Internet. Men samtidigt förstår jag ju varför, jag gör ju likadant, bloggar mer sällan. Oftast har man ju faktiskt så mycket annat för sig.
Men i somras gjorde jag ändå en ny bekantskap, till min stora glädje. En slösurfar-kväll i soffan hittade jag hem till Liten H. Besök henne och hennes mamma du med. Det är en blogg helt i min smak. Man känner igen sig och man lär sig något nytt. Och det är väl då det är som bäst?
Jag tycker att avlösare är ett så trist ord. I alla fall när det rör barn och LSS. Avlösare har man när man går av sitt skift på jobbet. Och att vara förälder är ibland jobbigt men aldrig ett jobb. I vår familj, där Downs ingår som en extra krydda i Svensson-livet, skulle det behövas en avlösare som hjälpte oss med disken, städningen, räkningarna, tvätten och syskon. Så att föräldrarna kunde få mer tid med barnet. Få tid till det där lilla extra som vi inte alltid hinner med. Kvalitetstiden på tu man hand.
Men så är inte tanken enligt LSS. Då är tanken att avlösa oss i hemmet med barnet. Det ”krävande” barnet. Det barn som redan har så många andra vuxna omkring sig i sin vardag förutom sina föräldrar. Lite skevt kan jag tycka, i alla fall i den situationen som vi befinner oss i idag. Man kan ju vända på det å andra sidan. Tack vare avlastningen kan vi göra våra trista sysslor utan att ha dåligt samvete för att barnen har det ännu tråkigare.
Det är värdefullt att möjligheten finns. Sedan snart ett år har vi en avlösare. Fast vi kallar henne Johanna. Och om andra frågar vem hon är så är hon vår barnvakt. Och för Elvira och Elvis är hon en kompis. Johanna kommer hit och leker en gång i veckan, i bästa fall. Så att vi föräldrar hinner göra det där tråkiga sysslorna som vi så gärna skulle ha en avlösare till. Förra veckan lekte Elvira och Elvis med sin kompis i sandlådan. Idag när regnet öste ner åkte Elvira och kompisen till badhuset.
Jag är ganska säker på att Elvira hade det toppen. Och jag är ganska säker på att Johanna sover gott i natt. Särskilt med tanke på att hon åkte och tränade efteråt. Unga människa!
… det jag skrev. I alla fall tills vidare. Tills motsatsen är bevisad.
Fast å andra sidan, så är det ju bara en förkylning….
