Och när jag ändå är igång och tipsar om tv-program…
Jag är mycket förväntansfull inför onsdagskvällens tablå. Först Bröllopsbesvär och Downs syndrom, Kunskapskanalen kl 20. Därefter följer Måla livet med Downs syndrom på samma kanal. Vilken tv-vecka hittils!
Hoppas bara att barnen hunnit somna till åtta, annars får jag hålla mig vaken till reprisen på torsdag kl 22. Men det ska nog inte var något problem, att hålla sig vaken alltså. Lägga två barn själv, det är däremot en utmaning här på vår gata i stan.
Pappan har just gett sig av för jobb, nedräkningen till fredag har börjat.
Bild: Svenska Downföreningen
Fyra tisdagar fram över med start ikväll får vi sjunka ner i soffan och bara må bra. Ikväll sänds första avsnittet av dokumentärserien Elvis i Glada Hudik.
För 15 år sen försökte de lära sig knyta skor inom den kommunala arbetsterapin i Hudiksvall. I dag spelar de teater för utsålda hus – inte bara i Sverige, utan också i New York. Hur kunde det bli så? Möt Toralf, Theresia, Maja, Mats och Bosse, fem begåvningar med stora drömmar. I kvällens program sätter Toralf gruppens nerver på prov eftersom han inte känner för att repetera. Han vill hellre spana på tjejer och ha roligt. Mats som också blivit känd som reklamfilmsskådespelare blir stressad av sin fulltecknade agenda och Teresia kämpar med att hantera sin nervositet inför nästa framträdande.
Bild: Glada Hudik teatern
I valdebatten har jag hört talas om män, kvinnor, barn, föräldralediga, sjukskrivna, invandrare, pensionärer, arbetssökande, utförsäkrade m fl. Men jag har inte hört ett ord om funktionshindrade. Har du?
De funktionshindrade utgör en liten grupp i vårt samhälle, men förhoppningsvis är de större till antalet än de felaktigt utförsäkrade. Nyheten om Annica som utförsäkrats trots sin oförmåga att arbeta fick stor plats i debatten. Med all rätt. För några veckor sedan berättades om en blind, döv och stum man med DS som bakbundits i 25 år. Var tog han vägen i den politiska debatten?
Jämställdheten har också fått stor plats i partiutfrågningar. T ex fördelningen av föräldradagar och metoder för att få fler kvinnor till styrelseuppdrag. Men det finns stora missförhållanden i en annan jämställdhet, än den mellan könen. Jag syftar på möjligheten för funktionshindrade att leva ett jämställt liv.
I senaste numret av FUB:s medlemstidning Unik berättas om en undersökning från Socialstyrelsen ang levnadsförhållanden för vuxna personer med funktionsnedsättning. Av 57 500 personer har 10 % anknytning till arbetsmarknaden. Den genomsnittliga årsinkomsten är 100 000 kr, i stort sett bara bidrag. Bristande ekonomi och tillgänglighet gör att dessa personer mer sällan deltar i kultur och nöjeslivet, gör färre resor, har sämre tillgång till dator och mobil. Undersökningen visar också att många äter föråldrade läkemedel och 20 % av de tillfrågade äter läkemedel för psykoser och schizofreni som man kan fråga sig skrivits ut på rätt grunder.
Utbildning är en nyckel till jämlikt liv. Den nya skollagen som började gälla den 1 Â augusti i år ger i synnerliga skäl kommunen rätten att placera ett barn i grundsärskolan utan vårdnadhavarens godkännande. I den gamla skollagen hade eleven rätt till särskilt stöd utan begränsningar. I den nya får man bara stöd för att nå betyget godkänt. Och väljer man en annan skola än den som kommunen hade placerat barnet i får man inte skolskjuts. Det finns också stärkta behörighetskrav till utbildning på gymnasial nivå. Tidigare var kravet till inträde möjligheten att följa utbildningen. Det nya inrädeskravet är att eleven ska kunna tillgodogöra sig utbildningen. Du kan läsa mer om skola i Föräldrakraft och vad partierna tycker om delar i den nya skollagen hos Svenska Downföreningen.
Detta blir en intressant dag, frågan är bara hur stor skillnad valet gör? I verkligheten.
…att gå de 300 m hem från dagis.
Det finns så många trösklar man ska över under småbarnsåren. När man står inför dem känns de jobbiga, som så många förändringar som är påtvingade. T ex när babyn ska börja äta puré och man måste släpa med sig burkar, skedar och hakklapp. Några månader därefter ska man sluta amma, ytterligare några månader senare ska barnet vänjas vid att sova själv. Så småning om kommer inskolningen på förskolan och rätt som det är är det dags för potträningen och att sluta sova middag. Â Alla förändringar innebär ruckade vardagsrutiner och för en tid måste vi föräldrar vara konsekventa.
Och det är ju just det som är så svårt, att vara konsekvent. För att inte tala om att komma över den där tröskeln och sätta igång med förändringen. Förra sommaren hade vi ambitionen att Viran skulle pottränas. Det sprack efter en förmiddag, typ. I julas var planen att sluta sova middag. Det gick bra så länge det var lov. Väl tillbaka på dagis och med en vinter full av baciller sov hon som en stock efter lunch. Med all rätt.
Och så var det dags för ännu en sommar. Ambitionen med pottan fanns kvar men konsekvensen var som bortblåst. Men så kom augusti och vi föräldrar insåg att vi var på väg att misslyckas ännu en gång. Jag tog ner den där tjocka boken om barnets fem första år från hyllan och läste på om potträning. Vi insåg det vi hade känt på oss, att vi var alldeles för tidigt ute. Dagen efter började Viran själv att säga till när det var dags för nummer två. Som på beställning.
Den här sommaren tyckte vi också att det var dags att sluta med vanan att sova på dagen. Sommaren gick och vanan var inte bruten, knappt påbörjad för att vara ärlig. Det är ju jobbigt att gå upp före sex, men med handen på hjärtat så är det ju rätt skönt att få en timmas paus mitt på dagen. Elvira själv tyckte att det var en självklarhet att sova siesta. Â Så för 10 dagar sedan kom vi tillbaka till dagis efter sommarledigheten med en tjej som mer än gärna sover middag. Igår var tredje dagen utan tupplur, på Elviras eget initiativ.
Jag vågar nog inte påstå att middagsluren är ett minne blott, men dessa exempel är så typiska för Elvira. Hon sköter förändringarna själv. Så var det när hon började gå, när hon slutade med välling, när hon började hålla handen och gå ordentligt bredvid. Det går inte att forcera något. Och det går ju faktiskt inte med något barn.
Barn gör när de är redo. Och när de är på humör. Så varför gör vi vuxna det så besvärligt för oss?
