-Mer grädde mamma!
Vi passar på att äta grädde med pannkaka nu när pappan är borta. Det är riktig mat oavsett vad han säger. Och det är verkligen en bukfylla. Nu går vi omkring här med deg i magen. Ja inte Elvira då, hon går omkring med grädde i magen. En matsked grädde per tugga pannkaka, det blir hon mätt på.
Som ni kanske förstått har jag en otrolig bloggtorka. Det är därför jag sitter och skriver om pannkaka. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Har inga uppslag, inga idéer och ingen inspiration.
Jag hade en djup tanke igår, men den blev för djup så jag redde inte ut den.
Så nu vädjar jag, hjälp mig och besvara rubriken.
Så här skulle lördagen börjat. Fast med ett annat barn och annat innehåll i bunken, och dessutom i en annan bunke.
Vanligtvis går mamman och Viran på dans varje lördagförmiddag. Pappan och Elvis passar på att göra något själva t ex köpa flingor eller leka. 😉 När pappan var bortrest sist så tog flingorna slut. Elvis påpekade varje morgon att när pappa skulle komma hem då skulle han också köpa flingor. Så därför har ”köpa flingor” Â blivit en grej.
Hur som helst. Igår kväll planerade vi att pappan skulle ta med sig Viran på dans, så att mamman och Elvis skulle få lite tid ihop. Planen var att baka bullar. När jag fyllde år fick jag en assistent och nu skulle den invigas.
Det hela slutade med att Elvira inte alls var sugen på dans (!!??!) och blev hemma. Alla tillbehör till bullbaket fanns inte hemma. Elvis åkte och köpte pärlsocker och bullformar, men väl hemma var han så trött så att han somnade. Och det blev inget av förmiddagen alls. Varken dans eller bullbak.
Assistenten blev dock invigd. Limpor. Tack ni som bidrog till den presenten. Och tack ni som bidrog till vinterstövlarna. Snart är det dags för den invigningen med.
Och, ursäkta för den usla uppdateringen. Det är lite torka på bloggfronten…
Elvira är riktigt hooked på plåster. Och det kan man ju förstå när hon har sådan otur. Hon ”råkar” klämma armar, kliva på något vasst eller hitta en prick på kroppen. Titt som tätt kommer hon in i rummet och snyftar. Hon visar det mycket, mycket lilla såret som är så litet att det inte går att se, om det inte är en prick då förstås. Efter att vi blåst, pussat och satt på plåster är allt bra igen. I några minuter, en kvart eller en halvtimma, sedan har Oledolyckan varit framme igen.
Och för att vi ska ha några plåster på lager när det verkligen gäller, så kör vi med maskeringstejp. Det går lika bra det. Den idén ska förskolan ha cred för.
Passande nog läser vi om Ingrid när det är dags att sova. Det är inga problem att få Viran i säng om man lockar med att Ingrid också har plåster. Katerina Janouchs serie om Ingrid är jättefina barnböcker med tre-fyra ordsmeningar och charmiga illustrationer. Â I garderoben har jag gömt Ingrid och bassiluskan. Den tar vi fram när Viran blir sjuk. Om hon blir sjuk, så här långt in i terminen har hon klarat sig 😉
Bild: Bonnier Carlsson
Barnen räddade en kartong från pappersinsamlingen här om dagen. Den blev så klart en kul leksak. Elvis plockade upp leksaker som låg spridda i vardagsrummet och la dem i kartongen. Ihärdig var han. Och fokuserad. Pappan frågade,
– Vad gör du Elvis?
– Flyttar.
– Ja ha, men vart ska du flytta då? Undrade pappan lite förvånat.
– Bakåt, svarade Elvis och drog stånkandes kartongen några steg bakåt.
Det är ju så himla kul, det här med språk och små barn. Elvis han hakar på allt. Idag har pappan lärt honom fraserna ”Jag är skeptisk”, ”Det var bättre förr” och ”När jag var ung”.
Vi får se när de kommer till användning.
Ingen kan äta kött som Viran. Jo, hennes pappa möjligtvis…
Innan Elvira kom till världen kände jag inte någon med en funktionsnedsättning. Jag är tveksam till om jag över huvud taget kände någon med en koppling till någon med en nedsättning. Så en kväll kom Viran och så småning om lärde vi känna flera föräldrar och många barn, både via cyberrymden och habiliteringen. Så en dag var Elvis på väg och medan magen växte flyttade vi till radhus. Just så som sig bör i vår del av världen.
Nu bor vi i mitten på en länga bestående av fem hus. Människorna i alla husen har kopplingar till funktionsnedsättningar på olika sätt. En har varit bonuspappa till en tjej med DS som nu är vuxen. En annan har en döv bror och har teckenspråk som sitt andra språk. Den tredje har föräldrar som i sin tur har en fosterdotter. Den fjärde har barnbarn med hörselnedsättning. Och den femte, det är vi.
Blickar man sedan ut mot gården har vi fler exempel. Och går jag vidare till nästa gård finns en kvinna med en bror med utvecklingsstörning. Det finns säkerligen fler. För det finns de som har kopplingar till funktionshindrade genom sina jobb, eller sina familjemedlemmars jobb. Alla dessa band på vår återvändsgata i den mellanstora staden.
Var har alla dessa människor varit tidigare? Ja, det kan man fundera på en dag i september.
Det är som med människor som det är med allt annat. När man ska köpa bil ser man bara den modellen, som man överväger att byta till, på vägarna. När man är gravid ser man tusen barnvagnar på stan, eller åtminstone hundra gravid-magar. Och när man hittat ett par fräna skor som man tror sig bli ensam om, då traskar var och varannan människa omkring i liknande.
Det är så världen ser ut helt enkelt.
