Det har varit tyst ett tag här på bloggen kring ämnet fosterdiagnostik . Jag har inte snubblat över något som varit värt att ta upp. Men idag kvittrade en fågel om en insändare i vår lokaltidning som jag totalt missat. Det är sällan tidningen prioriteras på morgonen och senare på dagen glöms den bort. Tur då att man har ett litet arkiv där i tidningsinsamlingen.
Docent i medicinsk etik Rurik Löfmark skriver
”/…/Faktum kvarstår – när samhället bekostar fosterdiagnostik är det en tydlig markering att man vill minska antalet barn födda med kromosomavvikelser. Och därmed att människor med utvecklingsstörning inte är välkomna i vårt samhälle. Jag menar att detta är helt fel.
Blivande föräldrar kan vilja designa sina barn intill perfektion. Men är det verkligen självklart att någon överhuvudtaget får ta reda på någon annan människas genetiska uppsättning av ren nyfikenhet? Jag anser inte det. Barn – eller foster – är inte någons egendom!”/…/
Samma dag får vi en kommentar till det nästan ett år gamla inlägget, Ännu en fråga. Frida skriver så här
”/…/ Jag har världens underbaraste storasyster som föddes med Downs syndrom. Eftersom du nämner syskonrelationer i familjer där ett barn har DS tänkte jag bara skriva några ord om mina erfarenheter. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag älskar min syster, och jag är skyldig henne mitt liv tack vare hennes underbara stöd i alla möjliga sammanhang under vår uppväxt/…/”
Fridas kommentar värmer lite extra i detta sammanhang. ALLA som jag träffat i verkliga livet eller i cyperrymden och som har erfarenhet av Downs syndrom vill inte byta bort det. Snarare upplever jag dem lite stoltare och lite mer tacksamma över den relation de får har i sitt liv.
Men sedan finns det de som tror sig veta. Ruriks insändare fick en kommentar på lokaltidningens webb. Där skriver Leif så här
”/…/Vad är det som försämras av att ha fosterdiagnostik ? Finns ju bara fördelar med det! Kostnaderna i slutändan minskar . Lidandet för alla inblandade minskar för jag tror att många lider i tysthet för att det är tabu att säga att man inte ville ha ett barn med Downs syndrom !”
Vill du läsa hela insändaren eller kommentera Rurik eller Leif klicka här.
Barnen hann med en sväng magsjuka förra veckan. Medan brorsan låg matt och blek, sprakade den än så länge inte insjuknade syrran.
Det eviga tjafset om vem som ska stänga grindarna till trappen först OCH sist är äntligen över. För barnen har det varit en tävling att komma till grinden först, få en vuxen att öppna grinden för att därefter ta första steget och stänga grinden och på så sätt låsa syskonet eller den vuxne utanför. Varje kväll och varje morgon, samma grej. Barnet som blivit utelåst har hängt sig i grinden och grinat/skrikit/ropat. När den vuxne har låst upp har den som låst ute grinat/skrikit/ropat och i värsta fall knuffat. Varje kväll och varje morgon, samma grej. Och för att få sista ordet har grinden låsts ett antal gånger ”min tur, nej min tur, nu min tur, min tur osv osv…”
Nu är grindarna borta. Så befriande! Det funkar bra. Och så mycket större huset känns. Och vad mycket enklare det är att bära upp högarna med vikta nytvättade kläder.
Börjar vi få stora barn nu?
Idag var dagis stängt så vi fortsatte temat att besöka arbetsplatser. Idag kom Viran och Elvis på besök hos mamma. De kände sig som hemma ganska fort trots att det var länge sedan de var där. Elvira gick igenom kylskåpet, hittade en julmust från julfesten. Smarrigt! ….
Roligast var datasalen och whiteboard-tavlan.
Elvira åker bärgningsbil, ganska nöjd tjej!
Jag vill minnas att jag bara för några dagar sedan uttryckte min tacksamhet för att vi inte haft några problem med vår bil under de fyra år vi har haft den. Den har bara rullat på mil efter mil, upp och ner i landet, kort och tvärs också.
Jag har också ganska färskt i minnet att jag tänkt tanken att lägga in telefonnumret till försäkringsbolaget, kolla upp om försäkringen täcker assistans och ta reda på hur man ska agera den dagen bilen stannar. Men ni vet, det blir inte av.
I morse styrde jag och Viran kosan mot Västerås. Där skulle vi på 5-års kalas och träffa några jämnåriga likasinnade barn och deras mammor. En kilometer från vårt mål tändes motorlampan och bilen dog. En minut senare kommer en bärgningsbil cruisande i väntan på jobb. Vi blev båda glada. Ja lite lättad i alla fall.
Det visade sig att jag inte behövde veta så mycket, allt visste ju bärgaren. Efter lite fix och trix med telefonsamtal, biluthyrare, montering av barnstolar körde jag och Viran vidare. Viran missade kalaset, men vi hann ändå träffa våra kompisar resten av dagen.
Nu väntar vi med spänning på måndagen och telefonsamtalet till verkstaden. Ska man gå och köpa en lott eller två kanske…
Vi hann med ett besök hos farbror Jocke i glassfabriken också. Där fick vi äta färsk glass, mycket gräddigare än den frysta. Mums!
