För att spinna vidare på gårdagens uppmaning att ta vara på en blåbärspaus. Jag hittade just denna text.
—-
Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000Â personer.
Efter 3 min:
Uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned på tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar, en kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-årsåldern stannar men mamman drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar).
Efter 45Â min:
Violinisten har spelat oavbrutet men endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick sammanlagt ihop 32 dollar!
Efter 1 timme:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade  var Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: “Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens mest erkända stycken på ett av världens finaste instrument… Hur mycket annat går vi inte miste om?
Elvira och Elvis hade definitivt stannat. De hade nog till och med gått fram och tagit hans pengar. Stoppat ett mynt i munnen. Provat hatten. Kanske bett om en egen peng att lägga i hatten. Kanske hade de till och med gjort några moves, om de hade varit på det humöret. Och de hade garanterat velat fingra på violinen. De hade använt alla sina sinnen. Även om de var på väg till dagis och klockan var fem i.
Nu bara gick tiden så där fort igen och en vecka passerade. Man minns knappt vad man gjort under veckan. Dagarna passerar precis som när Brasse ska lära sig veckodagarna. Tänk er att första stavelsen är förmiddagen och andra stavelsen är eftermiddagen. Â Mån dag, tis dag, ons dag, tors dag, fre dag, lör dag, ö, öö, ööö, just det sön dag.
Slut. Veckoslut. Veckan är slut.
Så måndag igen alltså. Vi tog genvägen genom skogen hem. Det är egentligen en liten omväg, men det blir en genväg eftersom vi (jag) slipper passera de två lekparkerna/gårdarna som ligger före våran i radhusområdet. Det går ju inte att springa förbi, utan man måste testa om rutschkanan går lika fort den här gången och om lekstugan är sig lik inuti.
Just idag tog även genvägen sin tid, eftersom det blev blåbärs-paus. Men vi hade ju egentligen tid. Det har man ju oftast om man bara tänker efter. Det finns ingen anledning att stressa. Kan vi inte försöka leva efter det den här veckan? Ingen anledning att stressa. Ta en blåbärs-paus. På låtsas om så behövs – om du saknar blåbär där du befinner dig.
En livs levande fågelskrämma(re)
Var detta sista sommardagen? Här har svetten lackat av flera anledningar. En mamma måste göra vad en mamma måste göra på 2000-talet. Tvätta, stryka, plocka, servera mat, torka spill, torka rumpor, handla och vistas i solen.
Elvira gav sig iväg på utflykt med Johannas efterträdare Emelie. Jag och Elvis åkte till leksaksaffären och mataffären. Men för att det skulle bli rättvist (jag menar mataffären har vi ju båda nytta av) så gjorde vi också ett besök i blomsteraffären. En kvinna måste göra vad en kvinna måste göra på 2000-talet. Köpa sina egna blommor.
Elvis värnar om sin integritet och ville inte att jag skulle ta kort, så säg inget om att jag lägger ut detta på nätet.Â
När det var dags att vistas i solen bjöd Elvis på tårtpaj i sandlådan, en delikatess må jag säga. Och precis när mamman började längta efter Elvira kom hon hem och satte ytterligare färg på tillvaron denna lördag i slutet av augusti, när det var 27 grader i solen.
Elvira lägger håret till rätta
Och imorgon är det en ny dag. Då kommer pappan hem. Det ser vi fram emot. Nu får han se till att vara hemma några veckor på rad. Han får också se till att köpa blommor lite oftare. Tänk vad ni män skulle komma undan med mycket om ni köpte blommor till era kvinnor ofta.
(Och är det nu någon jämställdhetsfantast som tänker att kvinnor kan likväl köpa blommor till sina män, så kan vi inte det. Det blir aldrig samma sak, för de uppskattar dem inte. Och det är kanske därför man glömmer bort/inte tänker på det/inte förstår vitsen/inte ser vinsten med blommor) 😉
Nästan dagligen frågar Elvis och Elvira efter grannarna. Är de inte hemma cirkulerar barnen i närheten och inväntar tecken på att de har kommit hem från jobbet, så de kan få prata över staketet eller i bästa fall hälsa på.
Elvira och Elvis hoppar på studsmattan som står nära staketet. På andra sidan staketet sätter sig grannen och tänder en cigarett. Elvis slutar hoppa och utbrister,
– Stopp Elvira! Stopp! Stopp!
Barnen slutar hoppa. Elvis vädrar i luften och säger glatt,
– Det luktar Katarina här!
Timmen är sen och barnen har sovit några timmar. Elvis har redan hunnit komma över till stora sängen. Mamman och pappan har just lagt sig. Rummet är tyst och bäck-svart eftersom vi inte har några sänglampor, eftersom vi inte bestämt om tetris-bygget av sängar ska vara kvar, eftersom…. ja ja. Det smackar från en liten mun i mitten av sängen,
– Mmmm, jag gillar majs.
Farmor är på besök och hon och Elvis är på utflykt till centrum. De strosar längs Drottninggatan och plötsligt korsas gågatan av en stor bil. Farmor uppmärksammar Elvis,
– Oj vilken stor bil Elvis!
Elvis svarar,
– Mmm.
Han tillägger,
– Killar som kör stora bilar har små snoppar.
Farmor blir så klart full i skratt, men behärskar sig och frågar nyfiket,
– Vem har sagt det?
– Pappa.
Mamman håller på att klä på sig en morgon när Elvis kommer in i klädkammaren. Han tittar upp på de kvinnliga behagen och säger med glittrande ögon och ett stort full-i-fan-leende,
– Mamma, du é gullig.
Alicia Vikander och Jesper Lindberger spelar syskon i Kronjuvelerna
När jag hörde talas om filmen Kronjuvelerna blev jag nyfiken. När jag sedan läste att att det var en skådespelare med DS med ville jag ju definitivt se den. När jag och pappan fick chansen att gå tillsammans visade biografen den kl 14.30. Så, det blir till att se den hemma.
Idag tipsade Freja och Irma om en artikel i DN. En artikel om Jesper och hans familj. Jag känner igen pappan och vill minnas att jag sett honom i TV, i ett Downs-relaterat ämne eller debatt. Även denna gången får vi ta del av föräldrarnas klokhet. Tack för att ni syns! Tack alla goda ambassadörer som ställer upp på olika sätt (i bloggar, hemma hos reportage, tv-nyheter, reklamfilmer, you name it) för våra barn och deras självklara plats i samhället. Även i framtiden.
Förhoppningsvis kommer inte Sverige hit.
Bild: Svenska Downföreningen
