Jag cyklar till jobbet samma tid som vanligt. Lite för sent.
Innan jag gav mig iväg pussade jag Elvira i pannan och sa hej då. Hon svarade ”-Dumma dig!” Jag pussade Elvis på kinden, han slingrade sig och sa ”-Jag vill inte!” Jag ler för mig själv när jag tänker på dem, där på min cykel, på cykelvägen med en massa blöta och trasiga löv.
Jag cyklar ner för en backe, utan att tänka på det trampar jag upp fart så jag kan rulla en bit. Jag rullar förbi en vit mexitegelvilla och ser en tjej i 10-års åldern slänga igen ytterdörren samtidigt som hon skriker ”-Sluta BRÅKA!” Jag rullar, nu med lite långsammare hastighet, förbi nästa tegelvilla där en pojke i 7-års ålder försöker göra sig så liten och osynlig som möjligt bakom yttertrappen. Hans mamma lutar sig ut genom dörren, med ena foten kvar på hallmattan. Hon frågar argt, högt och hårt ”-VAD sa du till mig?” Jag ler igenkännande och tänker att det är lika överallt.
Jag trampar igen för att få upp farten och cyklar förbi en särskola. Där möter jag en mamma jag känner igen. Hon kommer leende ut från skolgården och hejar glatt. Jag cyklar över stora vägen och vidare mot stan. Jag hamnar bakom tre tjejer och kommer inte om. Mitt flyt bryts.
Så småning om kommer jag förbi, ännu en nedförsbacke och vinden fläktar skönt. Luften är frisk och sval. Jag känner hur jag blir piggare och mer allert, sovsvullnaden drar ihop sig. Vid nästa övergångsställe möter jag en kille som cyklar på sin 12-tummare med mamma springande efter. Vi brukar mötas och han är alltid lika koncentrerad. Bilarna åker i långsam kortege för att passera en annan skola längs vägen.
Sen kommer jag in på gågatan. Här samsas både cyklister och gående om utrymmet. De flesta hastar, några har blanka skor och kostym, några andra gympadojjor och jeans. Några går i bredd och några svänger sina portföljer i takt. De pratar och skrattar. Skjuter upp glasögonen på näsan.
Jag placerar cykeln i cykelstället, låser och går in.
Från villaområdet till centrum.
Framme.
Vad gör man när ett barn vill fortsätta leka i lekstugan på gården och det andra barnet måste in och gå på pottan innan galonisarna blir våta på insidan?
Jo, man får välja ett av följande alternativ
A) be det kissnödiga barnet att gå in och bryta det andra barnets lek och ta denna förmodligen sprattlande och protesterande individ under armen mot sin vilja och gå in
B) gå in med det ena barnet klä av det, sätta det på pottan och riskera att det andra barnet är borta när man kommer ut igen och då får man ta det kissande barnet under armen och hoppas på att man väljer rätt alternativ av vägen, cykelvägen, skogen eller grannen
C) ha tillit och förklara för det lekande barnet att nu går mamma in till pottan med lillebror, du måste stanna här
Jag chansade och valde alternativ C. Så fort han satt på pottan kollade jag köksfönstret, jo jag såg skymten av jackärmen där i lekstugan. Gick tillbaka till badrummet och torkade, gick tillbaka till köksfönstret jo då hon var kvar, tillbaka till badrummet och på med kallingar och tvätta händer, tillbaka till köksfönstret. Killen med tömd blåsa ville inte leka ute mer och eftersom sandkakebagaren verkade sysselsatt där ute radade jag upp ingredienserna till middagen på matbordet framför köksfönstret. Där stod jag och hackade med ett barn bakom  mig och ett barn framför mig. Det ena hörde jag och det andra såg jag. Men, det hände att jag förstelnade då och då för ni förstår att några sekunder på rymmen ger ett rejält försprång när man har två korta men blixtsnabba ben, men i nästa sekund såg jag skymten av en rosa kapuschong, ärm eller byxända och kunde hacka vidare på min lök.
Efter ett tag kom hon gående över gården, in genom grinden och in genom dörren. Jag mötte henne i hallen,
– Har du lekt färdigt?
– Aaa
Och så på en tisdagseftermiddag hade jag en stor tjej för en stund. Små, små steg mot självständighet och små, små steg mot ökad tillit.
Från allvar till trivialiteter.
När det är sjukstuga hemma och barnen sover, så blir det lätt att man trillar in på diverse sajter istället för att göra det man borde. Diverse butiker + diverse bloggar = för mycket inspiration. Plöstsligt vill man bara göra om allt. Köpa allt. Ha allt.
Något som behövs göras om eller snarare fyllas på är Elviras klädskåp.
Det ser fullt ut, men ni ska veta att det är bara utfyllnad. Det är kläder som ska ges bort, det är kläder som ska växas i, det är kläder som passar en lite varmare säsong, det är kläder som har fläckar, det är kläder som är omaka. Det är bara en massa kläder.
Mamman har ett uppdrag. YES!
Trivialiterer fyller en viktig plats i vardagen. De är nog så viktiga för att slippa kallsupar. De ger luft och utrymme. Utrymme för vardagliga allvarligheter. Lagom mycket av båda är nog bäst.
Nähe, nu ska här göras ungsbakad falukorv. Det är vardag det.
Elvira bakar kakor och kokar mat i buskaget vid dagis.
Det senaste året på förskolan har varit en fröjd. Jag har helt lagt allt som rör språkutveckling och socialt samspel åt sidan. Det har personalen fixat. Med bravur. Jag och pappan har suttit på möten och lutat oss tillbaka. Uttryckt hur skönt det är att vara förälder när allt flyter på så bra som det gör. Tacksamma. Så otroligt tacksamma.
Elviras första år på dagis var kantade av personalbyten. Inskolningen av personal kring Downs syndrom var lång och gång på gång fick vi göra om den. Men nu har hon gått där i tre år. Personalen kan tecken. Personalen känner Elvira. Personalen ser vinningen med allt det extra – att det faktisk gynnar  alla barn.
Förra veckan reagerade jag på att det bara satt två fotografier av den ordinarie personalen på väggen i tamburen. Tidigare har där suttit tre. Jag frågade vem som skulle vara den tredje personen och fick höra att personalen inte visste själva, men att man nu hade vikarie några veckor till. En vikarie som täcker upp för en tredje person, i alla fall så länge det är inskolning. Jag fick också veta att Elviras resurs numer går på schema. Av erfarenhet anade jag oråd. Personalen lovade att säga till mig om jag skulle bråka.
Så i onsdags frågade jag igen. Vad händer? Jo, nu hade de fått klara besked, Elviras resurs går från 100 % till 40 %. Resten av tiden är hon i barngruppen.
!
Personalen säger att de tror det blir bra. Att vi måste försöka. Att Elvira kan bli självständig nu. De tycker att hon har blivit så stor under sommaren. ”Hon är en stor tjej nu”, ”hon går med stora barn”, ”det behövs inte mer personal”. Och ”gör det det så säger vi till”. Jag litar på personalen, de är inkörda och har rutiner. Jag vet att vi alla vill Elviras bästa.
Jag kan leva med 40 % om det funkar, jag vet också att hon blir stor. MEN 40% är en väsentlig skillnad. ”En förändring men inte en försämring” ska rektorn visst ha sagt. På tal om honom. Var är han?  Varför har man inte pratat med oss under processen? Vi hade möte med rektorn i maj. Där satt vi och sa att vi var så nöjda. Där satt han och såg över sin budget.  Och om jag inte minns fel så sa han då att det inte skulle bli någon förändring i höst. (Förskolan tilldelas medel för en resurs på 40 % , den tidigare rektorn sköt till pengar för att täcka upp till 100%, efter att jag skrivit ett långt brev och hänvisat till skollagen och förskoleplanen). Nu har det gått tre månader sedan vår nuvarande rektor började smida sina planer. Har han jobbat med budgeten i tre månader? Vi möttes på cykelvägen här om veckan, han hejade i farten, men inte ett ord.
I onsdags när personalen gav mig beskedet tog rektorn all energi ur min kropp. Han fick mig att inte orka lyfta armarna vid matbordet. Totalt utmattad. Han fick mig att känna mig så sviken, så förbigådd. Jag lämnar mitt barn i hans verksamhet och han kan inte ens lyfta luren. Vi har möte om en månad, ett möte inplanerat sedan i maj. Jag lyfter inte luren denna gång. Jag sparar mig till mötet för jag tar för givet att han inte hör av sig innan. Då ska jag dra all energi ur honom. Hoppas att jag förmår.
Jag vet att ni är många föräldrar som känner igen känslan. Och alla ni andra, än en gång, det är detta som är jobbigt med att vara förälder till ett annorlunda barn – att behöva handskas med dessa offentligt anställda tjänstemän. Â Tyvärr är de ofrånkomliga.
Jag lutade mig tillbaka och blev omsprungen.
