Dagen jag skrev om här. Vi ska ha möte med förskolan. Dessa möten har tidigare varit trevliga, men idag tror jag att det blir en annan stämning och framför allt en annan ansträngning.
Jag vill inte smutskasta förskolan för den är toppen och personalen gör ett fantastiskt jobb. Men det ska blir riktigt intressant att höra rektorns förklaring till varför inte vi får någon information om vilka förändringar som gjorts på personalsidan den här terminen. Kanske är det fortfarande oklart, t o m personalen verkar osäkra i frågan. Ett är då säkert. Vi har hört från personalen att man har dragit ner på Elviras resurs från 100 %  till 40 %. Personalen har även bjudit in rektorns chef till mötet. Det senaste är nämligen att ordern kommer från henne och det låter ju rimligt. Men VARFÖR informerar ingen oss?
Hur som helst, mer lägligt än så här kunde det inte bli. Att vår lokaltidning idag publicerar en artikel om hur pengar till barn i behov av extra stöd fördelas och till vilka de tilldelas. Jag citerar de två sista styckena i artikeln
– Rektorn kan aldrig säga ”Vi fick inga pengar så vi kan inte hjälpa ditt barn”, säger Bodil Mellgren.
– Som förälder ska man inte behöva fundera över var pengarna kommer ifrån. Det åligger verksamheten att ge barnet stöd oavsett om de får extrapengar eller inte.
Önska oss lycka till.
High five i rutschkanan
Här njuter vi lördagen. Vi stryker lite, vi busar lite, vi cyklar på utflykt lite, vi fikar lite, vi handlar lite, vi äter lite godis. Vi tar dagen som den kommer. Det är så skönt att vi än så länge inte har en massa fritidsaktiviteter och tider som ska hållas på helgerna. Ändå tycker jag att helgerna ändå är planerade på ett eller annat sätt. Men den här helgen är vi här och nu.
Just nu sitter tjejerna med varsin dator i vardagsrummets fåtöljer och killarna ritar och lagar mat i köket. Visst är det härligt med helg?
Den som kan hitta rätt med hjälp av denna är begåvad
Elvis har snöat in på att rita kartor. Och Elvira sitter här bredvid mig och kollar YouTube-klipp med småtjejer som sjunger i Talangprogram, favoriten är 4-åriga Kaitlyn från ”America”.
Trevlig helg!
Barn på sjukhus – Downs syndrom
Jag har ju glömt bort att tipsa om del 2 av SVT:S serie Barn på sjukhus. Det sänds på Bolibompa, torsdagar kl 18.30.
För två veckor sedan sändes det ett program om Josefin som har Downs syndrom. En 13 minuters grundkurs i Downs kan man säga. Ett jättebra program som jag hoppas att många barn såg. Det finns tillgängligt t o m 22 oktober.
Och viktigast av allt, bara för att man inte kan prata så bra, så förstår man desto mer.
Den frågan ställer jag mig ofta. Men jag har fortfarande inte kommit på svaret.
Jag läste just att man i Frankrike har påbörjat ett flerårigt forskningsprojekt där man ska utveckla läkemedel mot Downs Syndrom. Tydligen har man på något sätt, alldeles för komplicerat för mig att förstå, återkallat eller fått ett tillfrisknande hos utvecklingsstörda djurmodeller med DS.
Djurmodeller med DS – fashinerande men samtidigt lite sorgligt. Av någon anledning föreställer jag mig dessa modeller som gnagare. Det är väl den bilden man är matad med när det gäller djurförsök. Jag undrar hur utvecklingsstörningen visar sig på en gnagare? Lär gnagaren sig att låta/gny/pipa och gå senare än sina icke modellande släktingar? Försöker de rymma från buren stup i kvarten?
Och så undrar jag hur dessa små gnagande downisar ser ut. Har de sneda ögon, små öron, sitter klorna lite glesare på baktassarna? Men jag undrar också hur tillfrisknandet visat sig? Börjar de samarbeta med sina kolleger på ett ”intelligent” sätt där i buren, istället för att bara leka en och en? Kanske hittar de snabbare till maten?
Men framförallt undrar jag för vem man gör allt detta. Och vem som i framtiden kommer att efterfråga botemedlet. Är det läkarna, föräldrarna eller barnen? Kanske tonåringarna? Jag läste nyligen att föräldrar ställer sig kritiska till att försöka öka sitt barns intelligens med hjälp av mediciner. De är rädda för att barnets personlighet också ska ändras, deras identitet.
Och vad var det nu vi lärde oss i lågstadiet? Jo just det, att alla är olika. Och att det är någonting bra.
Varför ska vi vuxna göra det så svårt?
