En stående aktivitet när vi kommit hem från dagis, ipaden. Här kollas det Bolibompa-webb, You-tube, Toca Boca-spel mm, mm.
Ni vet hur det är att vara ”svensk”, inte den moderna svensken med influenser från andra kulturer, utan den traditionella sträv-och-torr-som-furu-svensken, den som tycker att lagom är bäst och att man inte ska ta ut någonting i förskott. En sån är jag ikväll. Ni vet, man ska inte ropa hej….
Efter dagens möte med förskolecheferna har vi anledning att jubla. Men jag kan ändå inte låta bli att reservera mig. Det gick för lätt. Jag var förberedd med nedskrivna argument. Jag hade tänkt ut en taktik för att köpa mig tid för att finna motiveringar och bra ord. Jag hade laddat känslomässigt, gjorde entré med bestämda steg, hälsade med ett fast handslag och ögonkontakt, var noga med att inte le så som det faller sig naturligt när man hälsar.
Jag kan inte kalla mötet familjärt men nog överraskade de mig med sin trevlighet. De tog på sig ansvaret för den bristfälliga informationen utan direkta bortförklaringar. De lät oss beskriva våra önskemål (läs krav) på personaltäthet och förskolevistelse. Vi fick kort redogöra för hur nöjda vi varit de senaste två åren sedan talpedagogen blev inkopplad. Vi tangerade också de brister verksamheten hade före dess. Därefter avslutade de med att ge oss sitt förslag för att möta vårt krav- Det löd: öka en extrapersonal från deltid till heltid, flytta henne från den andra avdelningen till vår, sätta henne i barngruppen och på så sätt frigöra den övriga personalen så att Elvira alltid har en ordinarie personal till sitt förfogande.
På schemat ska det alltså alltid finnas en person som är öronmärkt för att ta sig tid med Elvira, antingen hennes resurs eller någon av de två ordinarie pedagogerna. Då finns det alltid en person som har tid att vänta på att hon får dra upp dragkedjan själv, vänta på att hon får uttrycka sin vilja utan att ett annat barn avbryter och avleder uppmärksamheten. Ja  med andra ord möjliggöra hennes självständighet. Med andra ord precis så som förskolevistelsen har varit och som vi varit så nöjda med.
Men visst känns det lite för bra? Om det här alternativet fanns, varför behövde vi gå den långa vägen? Varför väcka alla känslor, slösa all energi och varför riskera att få kritik. Såg man möjligheten att spara lite pengar och chansade? Jag har förstått att detta är ett spel vi kommer att få spela resten av livet. Och det enda vi vill är det bästa för våra barn.
I dag känner jag mig frikostig. Om det är någon annan som är på krigsstigen eller överväger att ta den vägen, plagiera gärna våra ord. Om det kan vara till nytta för någon annan är ingen gladare än vi.
Detta skrev vi 2010 med anledning av att dåvarande förskolechef under 2009 minskat resursens tid och förflyttade henne till en annan avdelning.
Detta skrev vi nu när förskolechefen minskat resursens tid från 37 tim per vecka till 16 tim och utan att informerat oss om förändringen.
Good luck!
Elvis tror att om man blundar kommer man inte med på bild. De sitter i trappan och delar upp
godis emellan sig. Godis som vi skulle spara till monster på oväntat besök.
Vi hade pappan hemma några timmar innan han skulle resa iväg på nästa jobb. Då passade mamman på att få sovmorgon (för alla skull), köpa vinterskor (för barnen skull), fylla på kylen (för mössens skull) och besöka IKEA (för allas skull).
På eftermiddagen när tiden egentligen var mer än vad klockan visade sjönk energin och ljudnivån med den. Varning, varning!
Så vi satte igång och göra frökakor till fåglarna. Vi tog 13 dl frö till 500g fett, det blev mycket ”smet”. Så mycket så att vi inte hade formar till allt.
Smält kokosfett i en kastrull
Blanda ner frömixen i det smälta fettet
Häll upp smeten  i pepparkaksformar
Låt kakorna stelna
Pressa ut kakorna ur formarna
Gör hål för snöre
Voila!
Asså detta känns minsta sagt lite ovant. Klockan är 18:15 och jag sitter och tittar på Go kväll och dricker Baileys med is. Som om jag vore 60 år, hade all tid i världen och vuxna barn. Men som ni förstår har jag inte en stickning i handen utan en dator.
Jag har just burit upp de sovande barnen till sina sängar. De somnade med öppna smuliga munnar och med högerhänderna kvar i chipsskålarna. Vilken tur att vi gjorde allt lite tvärt om i eftermiddag. Att vi tog ett avlusande* bad före middagen och att vi bytte ut middagen mot kräm och att vi började fredagsmyset redan klockan 17.
Jag hade på känn att det skulle sluta så här när Elvira låg på alla fyra i en lervattenpöl och Elvis stod 25 meter bort på skolgården och storgrät för att han inte hittade en tillräckligt lång pinne.
Hej fredagkväll! Vad ska vi hitta på? Ska vi ta Kulturnyheterna, Regionala nyheter och Engelska trädgårdar när vi ändå är i farten?
*Det har kommit ett nytt lusmedel som lössen inte blir resistenta mot. En olja som gör att lusen inte kan andas, ett schampoo som bara ska verka 15 min. I dag kunde jag inte hålla mig längre. Utan körde i förebyggande syfte, ifall att. För lagom som man trodde att faran var över skickades tre barn hem i veckan. Andra tips på att slippa löss är att låta håret vara smutsigt och ha i balsam i torrt hår, då får de inte fäste.
Varför äta filen i frukostskålen när man kan passa på att hälla upp i gjutjärnsgrytan
när mamma gör annat? Det är idérikedomen och initiativförmågan som räknas, inte sant?
Ja, inte vet jag om jag kvittrar som en fågel när klockan är 05:30 och första barnet sätter sig upp i sängen. Om det är Elvira som vaknar först inleder hon med att ställa frågan -Morgon nu? och ingen kan bli gladare än hon för ett jakande svar. Hon ska ur sängen så fort som möjligt. Fånga dagen, pang på det bara. Om det är Elvis som vaknar först är det två alternativ, antingen är han sur och kinkig eller hur gullig som helst. Allra oftast vaknar Elvis hur gullig som helst, kryper nära, klappar mig på kinden och delar även ut en morgonpuss. Så visst händer det faktiskt att jag bjuder på en sång, åtminstone inombords tyst för mig själv.
Men visst är det imponerande hur snabbt man går från zombie (kl 06:00) till duracell (kl 07:15) till gruppbefäl (kl 07:45). Klockan har sådan makt över oss vuxna, för visst är det inte bara över mig?
Barnen gör sig ingen brådska. Varför skynda sig när man kan läsa en god bok?
Och varför bara läsa en om det finns tjugo?Â
På något sätt lyckas vi att komma iväg var och en på sitt, dagis och jobb. När vi sedan ses igen på eftermiddagen är det samma visa men bakvänd. Mamman hon går från gruppbefäl (kl 16:00) till duracell (kl 17.30) till zombie (kl 19:30).
Det är inte konstigt egentligen att dagen slutar som den börjat, med detta tempo. Barnen somnar lika effektivt som de vaknar. Det räcker att sätta dem i varsin fåtölj framför tv:n efter middagen så är inte John Blund långt borta. Elvira frågar -Morgon nu? när hon får ett nekande svar drar hon upp axlarna och flinar, som om hon nästan lyckades att luras.
Zombin håller sig vaken ett tag men det är precis det, nätt och jämt.
