Vi lämnade vinterlandskapet som nyss hade kommit till oss och körde söderut. Julen firades i Skåne.
Att köra till Skåne är en resa som tar en hel dag och en hel kväll. Eftersom vi har vanan inne och ”kan” vägen kan man planera in vissa aktiviteter och spara tid. Ett exempel är att passa på att borsta tänderna när det blir kö. Man skulle kunna använda uttrycket att ”förena nytta med nöje” om det vore så att bilkö vore ett nöje. Nu tänker du som läser att vi sitter fast vid Norrtull, men så var det inte detta vara nämligen en kö till bensinpumpen 😉
Barnen sysselsatte sig med förströelse i stort sett alla 10 timmarna i bilen eller 20 timmar tur och retur. Det finns en risk för att de har utvecklat ett beroende. Både på gott och ont. Mest gott. För det är bara att konstatera, har man en ipad har man automatiskt makt över sina barn. Med en ipad som motivation lyckas man få dem att vara där man vill att de ska vara t ex bakom bältet i bilstolen och kvar under täcket på morgonen. Vi som är vana att gå upp i ottan har fått ligga och dra oss till kl 8 hela jullovet. Hallelulja!
När vi väl var framme möttes vi av 10 grader och sol. Styvmorsviolen blommade i svärmors rabatt och vårkänslan gjorde sig påmind.
Men julkänslan tog trots överhand alla fall i två dagar sen kändes det mest som höst, dimmigt och regnigt. Men det där är ju en högst subjektiv känsla beroende på var i landet man bor och vad man är van vid. Tomten tog inte fel på årstid som tur var. När an kom togs han emot med öppna armar!
I mellandagarna passade vi på att träffa vänner. Vi gjorde även nya bekantskaper, så som trollen i Pytteskogen och…
dinosaurierna i nedlagda Dinoland. Farmor visade vägen till den del av staketet som gjorde det möjligt för ett intrång. Passande nog hade Elvis satt på sig ett bandana på huvudet. Han klättrade över staketet och bröt sig in med farmor och pappa som partners i brott. Sådan farmor sådan son och sonson eller vad säger man?
Mamman och pappan hann även med att förlusta sig på tu man hand. Vi kollade in rean, avnjöt en middag i lugn och ro, gick på bio och åt hotellfrukost i sängen. Det tog inte många timmar innan vi saknade barnen och längtade till deras famnar. Men det går inte att förneka att efter några timmars paus känner man sig som ny.
Efter nästan två veckor på resande fot avslutade vi The Snygg’s Xmas Tour 2011 i Trosa hos morfar och hos kompisen Jack. Elvira intog för en stund rollen som Elvis – den andra gamla varianten.
Vi önskar eder alla en fröjdefull jul
Foto: Katarina Sahlin
Fotogra: Elvira. Som klurat ut hur man fotar och filmar med mammans telefon.
Och när jag ändå är i farten och citerar Elvis så kan jag ju fortsätta med fadern hans som sitter försjunken bakom datorn i soffan och lokalnyheterna på tvn. Jag påpekar att en av hans konsultkolleger är på tv. Då utbrister han
– Ja och det är filmat hemma hos oss!
No comments. 😉
Vår Elvis pratar hela tiden. Och pratar han inte så låter han hela tiden. Med andra ord så kommer det ljud ur Elvis mun HELA tiden. Och inte pratar han med de små bokstäverna. Nej vår Elvis pratar ur skägget. Högt och tydligt.
Ibland bara så här,
-Mamma
-Ja
-Mamma
-Ja
-Mamma
-Jaa
-Mamma
-Ja men vad är det? Vad är det du ska säga?
Något annat har fångat uppmärksamheten och han är i nästa rum och låter och hör inte vad jag frågade.
Ibland blir man galen t ex när jag ska hjälpa honom på med ytterkläderna. Hans tankar är någon annanstans. Han samarbetar inte och så står han och låter -aaaaaoooooaaaaaaooooooooooo rakt i mitt öra och stirrar i taket. Då slinker det ur min mun -Ååååå jaaag bliiir gaaaalen! Det har faktistk hänt så många gånger, så barnen läser mitt kroppsspråk eller noterar ett par sneda ögonbryn och frågar -Mamma e du galen nu?
Men man är ju också så himla glad för att han pratar så bra. I slutet av sommaren satt vi vid köksbordet och ritade/målade när Elvis plötsligt säger (inspirerad av filmen om Tingeling) – Mamma, jag vill ha en fältjournal. Vad svarar man på det? Ja visst Carl von Linné lille.
Elvis språk är också fin-fin draghjälp åt Viran och hennes språk. Hon lär sig mycket av honom. Till en början var det fraser, nu är det meningsbyggnad.
OCH det är ju så härligt att man mitt i allt detta ståhej och galenskap ändå kan ta del av så mycket roligt. För även om han låter hela tiden och gör oss galna ibland, så kan han vara så himla rolig, utan att ens veta om det. Som idag, när pappan hämtade på förskolan och han frågade Elvis
-Vad har du gjort idag då?
-Jag har jobbat, jag har jobbat mycket. (Suck.) Jag är så trött.
-Oj då, vem har du då jobbat med?
– Jag har jobbat med mig själv
Eller senare på eftermiddagen när de kommit hem och Elvis har varit på toaletten och ska sätta på nya kalsonger (det är en procedur ska ni veta, hela korgen plockas ned och gås igenom.Varje gång). Han väljer ett par med Spindelmannen och går mot pappan i köket samtidigt som han lirkar resåren över den knipande rumpan, lite lätt bakåtlutad för att också göra rumpan mindre putande.
-Pappa, jag tycker att du också ska ha såna här
– Vad då?
-Såna här kalsonger?
-Spindelmannenkalsonger?
-Ja, du har ju bara en kalsong
-Va?
-Du har ju bara en kalsong
– Näää…Â Pappan tänker och fortsätter skrattande
– Ne hej, jag har faktiskt fler än ett par, men de ser lika dana ut.
Det är så vi har det. Dagarna i ända. Galenskap och skratt om vartannat.
Hedvigs storasyster Ebba sa när hon var 10 år -Mamma, jag önskar att varje familj hade en extra liten kromosom, för då skulle världen vara lite snällare.
Visst hade hon rätt. Världen blir snällare tack vare våra barn men också tack vare deras familjer som tar chansen när den ges, och om den inte ges skapar möjligheten, att sprida kunskap och förståelse. Tack för det!
Hedvigs mamma blev inbjuden till riksdagen i oktober för att tala på ett seminarium med anledning om den pågående debatten om fosterdiagnostik och Downs syndrom. Vilken tur att hon inte tackade nej. För visst gjorde hon det bra!
Storasyster Ebba går heller inte av för hackor. Hon och klasskompisarna fick i uppgift av samhällsläraren att återberätta en aktuell nyhet och även berätta sin åsikt i frågan. Ebba ställde sig inför sin nya klass på gymnasiet, bara några veckor in på terminen, och pratade om utvecklingen i Danmark där nästan inga barn med Downs föds längre. Klasskompisarna blev intresserade och undrade hur hon kunde vara så insatt.
Tack alla som gör skillnad för Elvira och hennes ”polare” det värmer gott i hjärtat.
