Det är märkligt det här med hur saker och ting blir. Här har man gått och längtat ihjäl sig (nästan) efter att bebisen ska komma och nu helt plötsligt så gör det ingenting om det dröjer några dagar. Pappan har insjuknat i halsfluss och så här dålig har jag nog aldrig sett honom under de sju år som vi ”hängt”.

Vilken tur att inte bebisen har kommit, dels för att det skulle bli rätt körigt för mig med två ungar helt själv, dels för att det blivit körigt för pappan om jag legat på BB och han varit ensam med Viran och till sist för att bebisen löper mindre risk för att bli smittad om den håller sig i magen. Får man över huvud taget komma in på förlossningen och BB om man har halsfluss? Kanske iklädd en operationsutstyrsel 🙂

Vi lever på varsin våning nu, tills antibiotikan kickat in och bacillerna är besegrade. Men det underliga är att varken jag eller Viran känner några symptom och vi har heller ingen som vi umgåtts med som är sjuk. Så förhoppningsvis stannar bacillerna en trappa upp.

Elvira har en liten docka (jag menar inte den som gråter, skrattar och diar). Denna släpar hon med sig för det mesta. Nu sitter hon och pussar och kramar den. För att sedan krypandes ta den med sig till nästa rum med ett fast bett i foten. Bäddar ned den i dockvagnen och kramar lite till. Hon pratar till den och klappar/slår.

Hon blir en bra storasyster, men först på torsdag om jag får välja. Det är för övrigt sista chansen, därefter har vi ingen barnvakt. Alltid är det något.

Vi får se vad ödet vill.

Etiketter: Mamma-tankar
måndag, 2008-7-14 · En enda ensam kommentar »