Inga löss registrerade.

Tittade in på Svenska Downföreningens webbplats och upptäckte att de gett ut en bok. Broschyren Välkommen älskade barn var för oss som nyblivna föräldrar till Elvira en fröjd att läsa.

Har under helgen gluttat lite i Det blev ett barn, som boken heter, och upptäckte att ett av avsnitten handlar om Fabian, en kille vi träffat då och då. Texten handlade bl a om bemötande på förlossningen och BB. Fabians föräldrar tyckte att de fått fin vård. Och visst är det så att en del personal minns man lite extra.

Jag minns barnmorskan som förlöste mig. Det var en snabb förlossning så vi hann inte ”umgås” så länge. Men hon var bra. Hon såg det vi inte såg men hon sa inget. Vi fick känna den där mäktiga känslan. Lycka. Jag minns också undersköterskan på förlossningen, hon luktade så gott. Jag har faktiskt tänkt på det flera gånger, och ångrat att jag inte frågade vad det var för tvål eller hudkräm.

Från BB minns jag barnskötaren som hade hand om oss den första natten. Hon hjälpte till att mata på sked och tittade till oss då och då. Hon kanske tittade till oss lite extra för att kolla om vi märkt något annorlunda än, vad vet jag? Hur som helst en glad och pigg tjej. När jag ett år senare var på sjukhuset i ett Elvira-relaterat ärende, minns inte vilket, så träffades vi i kiosken. Hon hälsade glatt och och frågade om allt var bra. Så där som man gör när man är bekant med någon. Jag blev lite paff eftersom jag inte var beredd på att hon skulle känna igen mig. När jag sedan låg på BB med en nyfödd Elvis (i samma rum och på samma plats som med Elvira) så träffades vi igen. Hon kände minsann igen mig mycket väl och frågade hur det var med Elvira. Lustigt, samma barnskötare och samma vrå på BB. Hon förklarade att vissa patienter minns man. Jag kan bara säga det samma, viss personal minns man.

En annan person var en barnmorska med rött, lockigt och långt hår som pratade skånska. Hon var den första som sa något om DS. Klockan var sex på morgonen och det skulle tas blodsockerprov på Elvira. Hon sa något i stil med, -Hon ser ju inte ut att ha den där tungan som många barn med DS kan ha. Då tyckte jag att det var jätteskönt att höra. Dels för att hon vågade säga något om DS, vilket ingen annan i personalen gjorde och dels för att det hon sagt var positivt i mina öron, då, med den kunskapen jag hade då.  Det fick mig att tänka att kanske hade hon inte DS ändå, eller om hon hade det så kanske hon hade en ”lindrigare variant” 😉

Jag minns även en annan barnmorska som var vikarie, det var ju midsommar. Hon sa flera gånger att Elvira var så söt och näpen. Att hon hade så fina drag och fin hy. Hon var också mån om att jag skulle få sova så hon tog hand om Elvira på natten, gav henne mat på flaska och tog henne med för gulsotsprov kl sex. Och det uppskattar ju en mamma, även om jag då kände mig lite olustig med att släppa iväg Elvira ut på egna äventyr.

Sedan minns man ju de där andra kvinnorna. Barnmorskan som var med när misstanken uttalades. Hon var opersonlig och neutral. Gjorde sitt jobb och inget mer. Sedan har vi läkaren som misstänkte och som tillslut kom med det definitiva beskedet. Hon pratade bara om det formella, sjukskrivning för krissituation för pappan (!!!, ja krissituation kallades det i myndigheternas värld), habilitering och ja jag vet inte vad. De andra kvinnorna som idag är någon i mängden, någon man träffat men inte kan se framför sig. Ingen av dem sa något om DS. Det tyckte jag var stötande. Som om de tippade på tå. Undvek det obehagliga. Kanske var det för att diagnosen inte var fastställd och kanske var det för att vi inte frågade någonting. Men det var nog därför som vi inte frågade, för att ingen sa något.

Veckan på BB var en bra tid med många minnen. Vi bodde vägg i vägg med en av mina kollegor. Jag träffade en vän till en vän i lunchrummet som var lättad att barnet kommit ut och att det inte var något fel på det. Hon var ovetande om vår situation och jag gjorde mig heller inte mödan att berätta. Vi firade midsommar på sängar med oranga och gula filtar och såg på den nedladdade komedin Varannan vecka. Och så lärde vi känna Elvira förstås.

Elvira i sin första body stl 44

Etiketter: Mamma-tankar
söndag, 2009-2-08 · Wow! 7 kommentarer »