Asså ibland kan man känna sig riktigt korkad. Som när man syltar in sig i ett samtal på fikarasten som handlar om något man inte har en aning om, typ konflikter i mellanöstern, diktatorer, gas och olja. Sån´t där som bara får passera som inte får plats i huvudet när det finns så mycket annat att fokusera på och komma ihåg. Men som trots allt blir intressant där i stunden och man börjar ställa frågor och på så sätt blottlägger sin okunskap.

Min käre man brukar skämta om att jag skolkade från NO- och SO-lektionerna på högstadiet och det är väl inte riktigt sant. Jag satt faktiskt där i bänken, men jag lyssnade inte, så tyvärr har jag ett glapp där kunskapsmässigt.

Byrålådan uppe i hjärnan som är märkt SO/NO är i stort sett tom med undantag för Pb för bly, P för fosfor och H2O för vatten. (Och ja, jag googlade just för att dubbelkolla så jag inte skulle minnas fel.) I byrålådan finns också några rester från mellanstadiets geografi dvs Sverigekartan (åk 4) Europakartan – innan man delade Jugoslavien, (åk 5) och världskartan – innan man bytte ut Peking mot Bejing och då Dar es-Salaam var huvudstad i Tanzania (åk 6).

Vad jag vill säga med detta? Jo, att det lyckligtvis är så himla mycket annat som fastnat så att jag överaskar mig själv med att bli imponerad titt som tätt, utan att skryta. Som när jag nattar Viran och ligger och sjunger från Barnkammarböckerna. Jag kan ju för tusan nästan varje visa! Och kan jag den inte direkt så läser jag texten och så bläddrar hjärnan sig långt bak i minnet och skickar fram melodin och så vips så kommer jag ihåg. Som t ex visan I Medelhavet som vi sjöng på musiken i mellanstadiet. Jag har inte tänkt särskilt mycket på den visan under de senaste 25 åren, men när den dyker upp där i boken så kan jag och så minns jag och så skrattar jag på samma ställe som jag gjorde då i 4:an/5:an. Och jag minns att jag skrattade så jag inte kunde sluta och att det blev lite pinsamt dels för att jag inte kunde sluta skratta och för att ingen annan i klassen skrattade lika mycket. Ni känner igen er i den situationen det vet jag.

I Medelhavet sjöng vi med fyra verser, svenska, engelska, låtsasryska och låtsasnorska

Låtsasnorska:
I Norska havet små torskar svömme,
apu, apu, apu, apu.
Men i min blodpump där plasker du,
apu, apu, apu, apu.

Och det var där vid blodpump och plasker som jag nästan bröt ihop. Men ni förstår ju om ni kan se det i bilder. Någon som plaskar omkring i en blodpump. Och det ska vara en illustration för någon man har kär.

Ja, hå-hå, ja-ja! Vad kul man har haft det. Om man skulle ta och utmana kollegerna på barnvisor på måndag?

Etiketter: I medelhavet, kunskap, minnet, söt och snygg
lördag, 2012-1-28 · Wow! 2 kommentarer »