Idag är det lördag. Barnen vaknade 6.30, vilket är en ganska vanlig tid nu för tiden (om vi har dragit ut sladden), tittade på Bolibompa och drack välling, lekte en stund, barnen åt macka och yoghurt till frukost nr 2 och dagen såg ut att bli som vilken lördag som helst.
Tills Elvira åt upp ett batteri till efterrätt. Jag var försjunken i andra tankar och reagerade försent på att ”godiset” låg inom hennes räckhåll. När jag for upp och bad Elvira att spotta ut svalde hon i rena förskräckelsen ett av de två små platta batterierna.
Läkaren konstaterade att batteriet inte innehöll kvicksilver och oroades inte eftersom hon kunde dricka utan problem. Batteriet fastnade alltså inte på vägen ner och nu väntar vi med spänning på att det ska komma ut i den andra ändan.
2009-11-22 klockan 14:01
Vilken påhittighet er lilla sessa har, undra om hon på allvar trodde att det var godis, eller om hon bara skulle kolla vad det var med munnen? Nåväl, imorgon kommer troligtvis batteriet ut igen, som tur är.
Kram
2009-11-22 klockan 18:06
Oh no!
Ska försöka att inte kopiera denna bravad. Lycka till!
2009-11-22 klockan 18:07
Menade sonen alltsa, jag ska förhoppnngsvis klara att inte sluka ett batteri.
2009-11-22 klockan 21:44
men fy vad läskigt!!! en rädsla jag har. får mata på henne med mat nu så kommer det säkert ut snart. kram
2009-11-23 klockan 10:35
När vi ätit ngt olämpligt får vi sparris för det skall kapsla in sånt som kan vara vasst eller på annat sätt påverka magen.
Hm låter som om Viran börjat kopiera sin far med att stoppa det mest konstiga i munnen. Listan kan nog göras lång 😉
Här är en odåga hemma som drar oss i pälsen och äter upp all sin mat – snål är hon 😉 kom hit nu och dela med er av er mat snääääälla, vi lovar vi svälter 😉
Kramizar och nospuffar
2009-11-25 klockan 15:22
[…] har fortfarande inte kommit något batteri. Jag tror att Elvira håller på det, det kan ju vara bra att ha ett extra nu när hon är sjuk. […]
2009-12-03 klockan 21:35
[…] Elvira? Jo hon knallade in i rummet, klättrade upp i tandläkarstolan, plockade fram mutterplattan och satte in den i munnen, upp och ner. Minst lika fascinerande. Hon börjar känna sig hemma hos doktorn och vet vad som förväntas av situationen. Hoppas att det håller i sig. Vi hyser hopp om att hon fortsätter acceptera plattan, hon gillar ju att stoppa saker i munnen. […]
Kommentera inlägget