Vad gör man när ett barn vill fortsätta leka i lekstugan på gården och det andra barnet måste in och gå på pottan innan galonisarna blir våta på insidan?

Jo, man får välja ett av följande alternativ

A) be det kissnödiga barnet att gå in och bryta det andra barnets lek och ta denna förmodligen sprattlande och protesterande individ under armen mot sin vilja och gå in

B) gå in med det ena barnet klä av det, sätta det på pottan och riskera att det andra barnet är borta när man kommer ut igen och då får man ta det kissande barnet under armen och hoppas på att man väljer rätt alternativ av vägen, cykelvägen, skogen eller grannen

C) ha tillit och förklara för det lekande barnet att nu går mamma in till pottan med lillebror, du måste stanna här

Jag chansade och valde alternativ C. Så fort han satt på pottan kollade jag köksfönstret, jo jag såg skymten av jackärmen där i lekstugan. Gick tillbaka till badrummet och torkade, gick tillbaka till köksfönstret jo då hon var kvar, tillbaka till badrummet och på med kallingar och tvätta händer, tillbaka till köksfönstret. Killen med tömd blåsa ville inte leka ute mer och eftersom sandkakebagaren verkade sysselsatt där ute radade jag upp ingredienserna till middagen på matbordet framför köksfönstret. Där stod jag och hackade med ett barn bakom  mig och ett barn framför mig. Det ena hörde jag och det andra såg jag. Men, det hände att jag förstelnade då och då för ni förstår att några sekunder på rymmen ger ett rejält försprång när man har två korta men blixtsnabba ben, men i nästa sekund såg jag skymten av en rosa kapuschong, ärm eller byxända och kunde hacka vidare på min lök.

Efter ett tag kom hon gående över gården, in genom grinden och in genom dörren. Jag mötte henne i hallen,

– Har du lekt färdigt?
– Aaa

Och så på en tisdagseftermiddag hade jag en stor tjej för en stund. Små, små steg mot självständighet och små, små steg mot ökad tillit.

Etiketter: Downs syndrom, rymmande barn, självständighet, små steg, söt och snygg, tillit
tisdag, 2011-9-13 · Wow! 4 kommentarer »