16.50 sitter Elvira och Elvis vid matbordet. Elvira äter på sin knäckemacka med smör och Elvis har just ätit klart och avslutar med en majskrok. Middagen gör sina sista puttringar på spisen. Mamman torkar av kladdet på lillebror och lastar upp mat till Elvira och sig själv.

Tillsammans sitter vi och äter och strax efter 17.00 pekar Elvira ut genom fönstret och säger -Pappa? Jag svarar, -Var är pappa?  -Ser du honom? Vi tittar ut, men ser ingen pappa.

Några tuggor hamnar i munnen och någon på bordet. Elvira kupar handen bakom örat och säger, -Pappa? Jag säger, -Ja, var är pappa? -Hör du pappa? -Snart kommer han. -Pappa jobb slut. -Pappa åka bil. Elvira pekar mot hallen, -Pappa? Jag svarar,  -Snart kommer han. -Titta, ser du honom, undrar jag och pekar på fönstret. Elvira tittar och tar i bästa fall någon tugga till. I värsta fall slänger hon någon på golvet. Elvis bankar med en leksak i bordet.

En si så där 15 minuter senare, rund 17.20, utbrister jag, -Titta pappa! Elvira tittar på mig. Jag pekar på fönstret och upprepar, -Titta pappa! Elvira ler och tänker efter lite. Det knackar på fönstret. Elvira vänder sig om mot fönstret och ropar, -Pappaaa! Hon lyssnar för att höra dörren öppnas och vänder sig mot hallen. Hon ler med sin kladdiga mun. Pappa hoppar fram i dörrposten, -Hej hej! Elvira skrattar och pappa går fram till hennes stol, -Får pappa en puss? Elvira vänder bort ansiktet och säger bestämt, -NEEJ!!!

Tänk att få vara så efterlängtad dag efter dag.

Tillägg: Asså, jag är inte avis. Ville bara säga att det är ett privilegium att få vara förälder. Lyxigt rent av, att alltid få vara saknad. Ja, åtminstone några år till.

Etiketter:
torsdag, 2009-3-12 · Wow! 3 kommentarer »