I går var vi till hab och gjorde en habiliteringsplan. Här gör man detta med ettårsintervaller. Syftet är att kartlägga nuläget och sätta upp nya mål för året som kommer. Kring Elvira finns det ett arbetsteam med specialpedagog, sjukgymnast, kurator, läkare, logoped, arbetsterapeut… har säkert glömt någon. Vid habiliteringsplaneringen medverkar två representanter. Denna gången var det sjukgymnasten och specialpedagogen. Visst låter det påkostat och avancerat. Som om Elvira har dessa kring sig regelbundet. Men så är det inte.
Kuratorn har vi träffat en gång (då gick vi igenom LSS och rättigheter). Logopeden har vi träffat en gång, då var Elvira sju månader. Sjukgymnasten har vi träffat några fler gånger. Senast var i juni 07. Då kom vi överens om ett återbesök i oktober samma år, men det kom ingen kallelse och jag brydde mig inte om att ringa heller. Läkaren träffar vi en gång om året, (om vi inte söker upp honom själva, vilket vi inte gör) senaste besöket var vid ett års kontrollen. Specialpedagogen har vi inte haft några enskilda möten med. Hon har medverkat i de aktiviteter som anordnas och har då träffat Elvira.
Arbetsteamet arbetar så att de har möten regelbundet då de rapporterar om sina kontakter med patienterna. Jag undrar vem det är som rapporterar om Elvira. Förmodligen specialpedagogen. Jag undrar vad det är hon berättar då, Elviras engagemang i ”Sång och lek”?
Som ni läser så slipper vi undan från habiliteringen rätt så bra. Det är på gott och ont. Mest är jag glad för att vi inte behöver springa där stup i kvarten. Elvira kan inte vara någon prioriterad patient. Men nog tycker jag att de kan bistå med lite mer stöd till utveckling. Elvira ska ju ges de bästa förutsättningarna. Det målet som tecknades ned igår var att Elvira ska kunna 25 tecken till nästa år. Detta kom de fram till efter att ha räknat ut att hon i dag kan ca 10 tecken. Målet är alltså att lära sig 15 nya tecken på ett år!!!! Det gäller att inte sätta ribban för högt, eller? Det låga målet beror nog inte på att de inte tror på Elvira. Kanske vill de inte sätta någon press på oss föräldrar? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Är det någon mening med att ha en plan över huvud taget?
Jag kommer ihåg hur jag och pappan åkte till habiliteringen med en nyfödd tjej i babyskyddet trots att där var semesterstängt. Vi ville kolla in stället, även om det bara gick från utsidan. Vi trodde att vi skulle spendera jätte mycket tid där. Att det skulle tränas i tid och otid. Så fel vi fick.
2008-5-07 klockan 7:49
ÄNTLIGEN!!! Har saknat inlägg i helgen….
Förstår att Ni blir förvirrade, varför får inte Viran mer tid på hab? Mitt antagande är att hon inte anses vara i behov av det, men måste endock ha en handlingsplan. Hade hon haft större svårigheter, psykiskt, motoriskt och språkligt, hade hon säkert fått mer tid.
Ibland är det MYCKET svårt att förstå saker….
Kram
2008-5-07 klockan 16:53
Hej
Jag brukar läsa er blogg då det är intressant att följa eran vardag. Jag läser just nu till arbetsterapeut och är speciellt intresserad av barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar. Jag tycker att ni ska säga till om ni vill ha lite högre mål och mer stöd från BUH. Det är deras skyldighet och eran rättighet. Var inte rädda att säga ifrån =)
2008-5-12 klockan 10:09
2004 var en vändning för oss. Innan dess hade vi fått höra att i ställde för stora krav på vår sån, att våra mål var orimliga och vi hade nog inte förstått hans handikapp.
2004 träffade vi helt andra ”stödpersonal” och deras mål var i våra ögon skyhöga – och de hade bara 5 månader på sig att hjälpa honom att nå dem! 5 månader senare visade det sig att de faktiskt hade satt för låga mål.
Sen var vi tillbaka till den verklighet där våra låga förväntningar var för höga – igen… Men jag hoppas och tror att vi lärde oss höja ribban.
2008-10-10 klockan 9:05
[…] vi gjorde habiliteringsplanen var vår enda önskan att få träffa logopeden. Veckorna gick och ingenting hände. Jag skickade […]
Kommentera inlägget