Snart är det dags för dagis. Här om dagen ringde därför Barn- och ungdom upp mig…

I vår kommun har det varit så att barn med Downs syndrom har fått en egen assistent som funnits på dagis då barnet varit där. Assistenten fungerar som barnets armar, ben och kommunikatör i den mån det behövs. När barnet blir äldre och kan klarar sig självt i större utsträckning kan stödet till större del övergå i kommunikationsträning (något som de flesta barn med DS verkligen behöver). Barnet kan också delta i aktiviteter som exempelvis bassängträning på habiliteringen för att assistenten har möjlighet att följa med. Föräldrarna har också fått vara aktiva i valet av assistent. De flesta föräldrar till barn med särskilda behov tycker nog att det är en oerhörd förmån att få ha det så här. Det är Socialtjänsten som bekostat assistenten, men kommunen har varit arbetsgivare.

Så här förmånligt är det inte i andra kommuner. Man skulle kunna tycka att vår kommun är ett föredöme. Man jobbar för barnets bästa. Och erbjuder barnet bästa stöd till utveckling.

Istället för att se sig själv som ett föredöme, tycker vår kommun nu att man jobbar fel. Och därför är beslutet taget att man ska börja att jobba som andra kommuner. Hur mycket stöd barnet ska ha kommer att bedömas individuellt. Det är förskolchefen som ska bekosta och göra bedömningen om hur mycket extra personalresurser som behövs när man får ett barn med särskilt behov i gruppen. Jag har hört/läst om skräckexempel från andra mammor. Ett barn som gått flera månader på dagis utan att någon extra resurs har tillsatts dessutom har personalen ännu inte lärt sig tecken. Någon annan som endast får extra stöd till sitt barn två timmar i veckan.

Åter till telefonsamtalet. Damen i andra luren (som kanske till och med kommer att förlora sitt jobb) var lojal och pratade om de fördelar hon såg med reformen. Barnet blir en i gruppen, det är utvecklande med utmaningen att klara sig själv, man ska se till individen och inte till en diagnos osv. Dessa ”fördelar” ser jag att även ett barn med en assistent har. Så, jag blev inte övertygad. Jag känner att det finns skäl till oro. Det verkar ju alltid vara pengabrist hos kommunen.

1 juli träder de nya rutinerna in. Elvira hamnar mitt i skarven. Hon kommer att få en assistent fram till sommaren. Eventuellt blir hon av med assistenten. I bästa fall inser förskolchefen att det behov man anser finnas i mars även finns i juli och anställer assistenten.

Är det när barnet lämnar hemmets trygga vrå som det blir handikappat?

Etiketter: Elvira
lördag, 2008-1-12 · Wow! 4 kommentarer »