Drygt två veckor har passerat. Och bubblan har spruckit.

Det började med pyspunka som utmynnade i en explotion i torsdags när vi hämtade en kräkande Viran på skolan. Fyra av fem drabbades av ett lustigt magvirus, om än dock lindrigt så tillräckligt för att ta ner oss på jorden. Samma kväll fick Elvis superont i örat och doktorn misstänkte öroninflammation. Så med tre barn hemma varav två sjuka men ändå pigga och rastlösa sattes vi på prov under några dagar. Men idag är det måndag och om jag säger så här, vardagen är hjärtligt välkommen igen.

Ömhet och fascination

Och lillasyster som fått namnet Elle äter, bajsar, växer och är vaken mer och mer. Syskonen köper henne med hull och fjun. Det är härligt att se dem tillsammans, deras ömhet och fascination, men också en skräck i deras iver och tanklöshet. Elle har fått låna Elviras gamla kläder, det är som att se Viran som bebis igen. Och i samma ansikte kan man också se Elvis. Det är häftigt att se dragen och likheterna. Man påminns om sådant man trodde var glömt, minnen från de andra två bebisarna. Och det är häftigt att konstatera att de barn som vi gör ser ut så här.  Så här blir vi två tillsammans i en (eller tre). Världens gulligaste ungar som kommer att växa till världens bästa individer.

Iver och tanklöshet

Inför en bebis ankomst är det inte ovanligt att oroas av tankar som ”kommer vi att räcka till”, ”kan jag älska en till lika mycket”. Så tänkte jag med. Nu i efterhand känns det snarare som om jag fått mer kärlek för varje barn, mer kärlek att portionera ut till var och en. Ju fler barn, desto mer kärlek till alla. Desto större tacksamhet för alla.

Etiketter:
måndag, 2012-11-12 · Wow! 8 kommentarer »