Hur kul kan det vara att få pension redan som 20-åring?
Vår stad är fylld till bredden av matvarukedjor. Nyligen öppnade Willy sin andra butik och City Gross sin första. Men var finns personalen med funktionsnedsättningar? Det stör mig. Var gömmer vi dem? Inget ont om dagverksamheter, men nog skulle vi behöva lite mer mångfald ute ibland oss? På biblioteket, på bensinstationen, på dagis, i skolan. Visst borde det vara bättre för självkänslan att få lön istället för pension?
Jag är inte särskilt insatt i hur det fungerar med dagverksamheter och sysselsättning efter skolan. Och jag vill inte kritisera det stöd som finns. Men tanken slog mig för länge sedan och den slår mig varje gång jag befinner mig på storköp av olika slag. Jag får inte ihop det med det Sverige som säger sig vara så handikappvänligt. Menar man bara breda parkeringsfickor, hissar och stora toaletter när man talar i de termerna?
Ju mer jag funderar desto större blir känslan av att vi delar in oss i vi och dom, trots att vi slopat institutionerna för länge sedan. Eller?
Jag ska ta med mig tanken på semestern och göra en liten fältstudie.
2009-7-28 klockan 18:50
Ja vad konstigt,den tanken har faktiskt inte slått mig men nu när jag tänker efter ser jag aldrig nån med funktionshinder ute i arbete.
2009-7-28 klockan 22:22
De finns lite här och var. I vår ”Konsumbutik” har vi en förståndshandikappad som arbetar deltid tror jag. Han plockar fram varor och hjälper till på olika sätt.
På vår skola i cafeterian så hjälper flera förståndshandikappade till på olika sätt, just av anledningen till att de också ska ha en plats och få mening i sin vardag.
2009-7-29 klockan 20:58
Jag jobbar i vår regions FUB (jag bara förmodar att ni vet vad det är ;)). Jag kan bara säga att våra medlemmar älskar sin dagliga verksamhet och slåss hårt för den. Vissa som fått möjligheten på t ex Konsum har skrikit högt för att komma till verksamheten igen.
I min kommun jobbar det dessutom utvecklingsstörda på just bibblan, konsum osv. Så det finns, det borde bara bli mer!
2009-8-02 klockan 15:29
Känns som om jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, men det ska jag inte göra. Tack Erika för att du lyfter frågan, frågan som vi på särskolan tänker på dagligen. Vårt mål är att så många som möjligt skall bli integrerade i samhället, och att kommunen skall fatta detta och därmed fixa fram jobb. Men det är så paradoxalt alltihop, men varje år gör särskolan och kommunen myrstegsframsteg.
Många av våra elever vill ha ett jobb som är samma dag ut å dag in, ex, stå och sätta in å ta ut plåtar på ICA MAXI? Skala lök/potatis/morötter. Kratta….ja ni fattar.
När våra elever avslutar sin gymnasietid, efter fyra år, har de två alternativ; ligga hemma på soffan och få bidrag eller ha ett ”jobb/praktikplats” och varje dag träffa människor. Att komma hemifrån och samtidigt utföra arbetsuppgifter, kan få vem som helst att få självförtroendet styrkt, samt att de utvecklas socialt.
Alla människor har rätt till en värdig vardag, ett värdigt liv. Tyvärr så hamnar många av våra elever på soffan hemma, blir folkskygga vilket leder till att vägen till ett arbete blir oändlig. Dessutom kan det bli en börda för de anhöriga…..
Jag hoppas att detta kommer att vända snart, vi behöver ”bara” hitta handledare, som inte är rädda för våra ungdomar. Och handledare som kan se våra ungdomars kompetens…
Hoppas att ni förstår vad jag menar…
Kram
2009-8-21 klockan 13:17
[…] just det, min fältstudie. Tyvärr är resultatet negativt. Den enda person med DS som jag såg i USA var turist. Men, vi […]
Kommentera inlägget