Vår felfria bebis

Idag har jag tagit tag i ett skåp med foton och tidningsurklipp. En punkt på den oskrivna att-göra-listan som förföljt mig alldeles för länge. Det är ju så skönt att få sån’t gjort. Det blev också en vandring längs Memory Lane. Tidningsurklipp som ger glimtar av mitt liv från trädplantering i lågstadiet, Vi i 5:an, studenten, bröllopsannons och dödsannonser. Jag hittade också artiklar om DS och en insändare jag skrivit.

Jag minns det som igår. Jag slog upp dagstidningen vid frukosten och möttes av ett mittuppslag som handlade om NUPP och jakten på DS. Jag kände alla känslor. Jag blev arg. Jag blev ledsen. Jag var kär i mitt frukostsällskap, en i mina ögon felfri bebis. Då var huden tunn och jag var vass. Jag skulle ändra världen.  Den skulle bli bättre för Elviras skull. Jag och en kompis, också mamma till en flicka, figurerade i tidningen på olika sätt vid flera tillfällen. Vi skrek -Titta här! Det är inget att vara rädd för! Det var också då som jag lite blygt startade den här bloggen.

Idag är jag mer hårdhudad, har liksom blivit van. Och jag tar det inte lika personligt. Jag fokuserar på att se till att Elvira har det bra där hon befinner sig, resten av samhället får tiden ta sig an. Och jag tycker faktiskt att det hänt mycket de senaste sex åren. Jag känner definitivt att attityder förändrats till det bättre i stort.

Men när jag nu satt här och limmade tidningsurklipp kände jag mig faktiskt stolt över mitt mod och mitt engagemang. Nu vet jag inte om jag skulle förmå mig att formulera det där. Jag har kommit att acceptera att vi alla har olika uppfattning om vad som är viktigt i livet. Livet lär oss, var och en för sig.

Insändaren finns inte kvar på tidningens webb, men här är min kopia.

Etiketter:
onsdag, 2013-2-20 · Tråkmånsarna har inte kommenterat »