Att vi heter Snygg i efternamn har nog de flesta förstått om ni läst bloggen ett tag. Det är på gott och ont. Ofta en dörröppnare, isbrytare eller vad man ska kalla det. Det är lätt att skoja kring när man presenterar sig för kunder eller andra nya bekantskaper. Men det kan också vara urtjatigt när någon med backslick ska göra sig lustig.
Men det var inte det jag skulle berätta om, utan om en episod som var rätt gullig, då i stunden. Elvis sitter i fåtöljen med en skål fredagsmys. Han perkar på sig själv och säger Elvis Snygg. Därefter pekar han vidare, Mattin Snygg, Lvira Snygg, Mamma Snygg….
Ja det är vi det.
Bästa vänner och bästa ovänner. Kompanjoner  och värsta fiender. Hund och katt…. eller kanin och katt.
-Mer grädde mamma!
Vi passar på att äta grädde med pannkaka nu när pappan är borta. Det är riktig mat oavsett vad han säger. Och det är verkligen en bukfylla. Nu går vi omkring här med deg i magen. Ja inte Elvira då, hon går omkring med grädde i magen. En matsked grädde per tugga pannkaka, det blir hon mätt på.
Som ni kanske förstått har jag en otrolig bloggtorka. Det är därför jag sitter och skriver om pannkaka. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Har inga uppslag, inga idéer och ingen inspiration.
Jag hade en djup tanke igår, men den blev för djup så jag redde inte ut den.
Så nu vädjar jag, hjälp mig och besvara rubriken.
Så här skulle lördagen börjat. Fast med ett annat barn och annat innehåll i bunken, och dessutom i en annan bunke.
Vanligtvis går mamman och Viran på dans varje lördagförmiddag. Pappan och Elvis passar på att göra något själva t ex köpa flingor eller leka. 😉 När pappan var bortrest sist så tog flingorna slut. Elvis påpekade varje morgon att när pappa skulle komma hem då skulle han också köpa flingor. Så därför har ”köpa flingor” Â blivit en grej.
Hur som helst. Igår kväll planerade vi att pappan skulle ta med sig Viran på dans, så att mamman och Elvis skulle få lite tid ihop. Planen var att baka bullar. När jag fyllde år fick jag en assistent och nu skulle den invigas.
Det hela slutade med att Elvira inte alls var sugen på dans (!!??!) och blev hemma. Alla tillbehör till bullbaket fanns inte hemma. Elvis åkte och köpte pärlsocker och bullformar, men väl hemma var han så trött så att han somnade. Och det blev inget av förmiddagen alls. Varken dans eller bullbak.
Assistenten blev dock invigd. Limpor. Tack ni som bidrog till den presenten. Och tack ni som bidrog till vinterstövlarna. Snart är det dags för den invigningen med.
Och, ursäkta för den usla uppdateringen. Det är lite torka på bloggfronten…
Ingen kan äta kött som Viran. Jo, hennes pappa möjligtvis…
Innan Elvira kom till världen kände jag inte någon med en funktionsnedsättning. Jag är tveksam till om jag över huvud taget kände någon med en koppling till någon med en nedsättning. Så en kväll kom Viran och så småning om lärde vi känna flera föräldrar och många barn, både via cyberrymden och habiliteringen. Så en dag var Elvis på väg och medan magen växte flyttade vi till radhus. Just så som sig bör i vår del av världen.
Nu bor vi i mitten på en länga bestående av fem hus. Människorna i alla husen har kopplingar till funktionsnedsättningar på olika sätt. En har varit bonuspappa till en tjej med DS som nu är vuxen. En annan har en döv bror och har teckenspråk som sitt andra språk. Den tredje har föräldrar som i sin tur har en fosterdotter. Den fjärde har barnbarn med hörselnedsättning. Och den femte, det är vi.
Blickar man sedan ut mot gården har vi fler exempel. Och går jag vidare till nästa gård finns en kvinna med en bror med utvecklingsstörning. Det finns säkerligen fler. För det finns de som har kopplingar till funktionshindrade genom sina jobb, eller sina familjemedlemmars jobb. Alla dessa band på vår återvändsgata i den mellanstora staden.
Var har alla dessa människor varit tidigare? Ja, det kan man fundera på en dag i september.
Det är som med människor som det är med allt annat. När man ska köpa bil ser man bara den modellen, som man överväger att byta till, på vägarna. När man är gravid ser man tusen barnvagnar på stan, eller åtminstone hundra gravid-magar. Och när man hittat ett par fräna skor som man tror sig bli ensam om, då traskar var och varannan människa omkring i liknande.
Det är så världen ser ut helt enkelt.
