Barnen hann med en sväng magsjuka förra veckan. Medan brorsan låg matt och blek, sprakade den än så länge inte insjuknade syrran.
Det eviga tjafset om vem som ska stänga grindarna till trappen först OCH sist är äntligen över. För barnen har det varit en tävling att komma till grinden först, få en vuxen att öppna grinden för att därefter ta första steget och stänga grinden och på så sätt låsa syskonet eller den vuxne utanför. Varje kväll och varje morgon, samma grej. Barnet som blivit utelåst har hängt sig i grinden och grinat/skrikit/ropat. När den vuxne har låst upp har den som låst ute grinat/skrikit/ropat och i värsta fall knuffat. Varje kväll och varje morgon, samma grej. Och för att få sista ordet har grinden låsts ett antal gånger ”min tur, nej min tur, nu min tur, min tur osv osv…”
Nu är grindarna borta. Så befriande! Det funkar bra. Och så mycket större huset känns. Och vad mycket enklare det är att bära upp högarna med vikta nytvättade kläder.
Börjar vi få stora barn nu?
Elvira åker bärgningsbil, ganska nöjd tjej!
Jag vill minnas att jag bara för några dagar sedan uttryckte min tacksamhet för att vi inte haft några problem med vår bil under de fyra år vi har haft den. Den har bara rullat på mil efter mil, upp och ner i landet, kort och tvärs också.
Jag har också ganska färskt i minnet att jag tänkt tanken att lägga in telefonnumret till försäkringsbolaget, kolla upp om försäkringen täcker assistans och ta reda på hur man ska agera den dagen bilen stannar. Men ni vet, det blir inte av.
I morse styrde jag och Viran kosan mot Västerås. Där skulle vi på 5-års kalas och träffa några jämnåriga likasinnade barn och deras mammor. En kilometer från vårt mål tändes motorlampan och bilen dog. En minut senare kommer en bärgningsbil cruisande i väntan på jobb. Vi blev båda glada. Ja lite lättad i alla fall.
Det visade sig att jag inte behövde veta så mycket, allt visste ju bärgaren. Efter lite fix och trix med telefonsamtal, biluthyrare, montering av barnstolar körde jag och Viran vidare. Viran missade kalaset, men vi hann ändå träffa våra kompisar resten av dagen.
Nu väntar vi med spänning på måndagen och telefonsamtalet till verkstaden. Ska man gå och köpa en lott eller två kanske…
Pappan lämnar oftast barnen på förskolan om mornarna. Idag blev de sena, pappan hade ett Skype-möte med andra sidan världen och insåg att han inte skulle hinna i tid. Så han valde att stanna kvar hemma, genomföra samtalet och därefter lämna barnen.
Ett säkert kort just nu är Lejonkungen. Han placerade barnen framför tv:n och sig själv i köket. Till en början satt de klistrade men efter ett tag tappade de koncentrationen på Simba. De kom in i köket och blev stående som två frågetecken. Där stod de och lyssnade på sin pappa som pratade engelska. De visste inte riktigt vad de skulle tro eller hur de skulle förhålla sig till det. Är det på skämt? Vad är det vi har missat?
När pappans beteende blev för mycket för de små liven gick de in i lekrummet. För att få pappans uppmärksamhet kom de tillbaka in i köket. Elvis med en mjukdjurs-katt och Elvira med en dito-giraff. Att avsikten var att få pappan att sluta prata kan vi med största sannolikhet anta. För där i köket ställde de sig bara rakt upp och ned, fäste blicken på pappan och började tvätta sina djur genom att slicka dessa två stackare.
Djuren smakade väl inte allt för gott för strax därefter försvann de in i lekrummet för att planera sin nästa aktion. De kom tillbaka med en bricka dukad för födelsedag. Så in i köket tågade de sjungandes ”Jag måste leva”.
När firandet var slut tog de tag i en av kökslådorna. Elvis fick tag i ugnstermometern, tryckte på en knapp som satte igång ett alarm. Elvira öppnade en burk med vattenfyllda plasthjärtan som kan frysas och användas som isbitar. Dessa kastade hon ut i köket. På grund av oljudet förflyttade pappan sitt möte till vardagsrummet.
I köket lät han dem fortsätta härja. Han hade inte så mycket till val. Men efter ett tag hörde han dunsar. Bärandes på sin dator gick han för att se efter vad det nu var som hände. Jo barnen kastade potatisar. Där och då fick han avbryta videomötet.
Han var ju ändå nästan klar…
Idag vid fikat kom jag och mina kontorsråttor till kolleger in på den tekniska utvecklingen som underlättar livet. Ja åtminstone för oss kontorsråttor. Vi pratar om datorn. Kollegerna bräckte varandra, jag är för UNG för att minnas ordagrant men det lät ungefär så här
– Ja, jag hade en Facit
– När jag fyllde 16 fick jag en skrivmaskin av mina föräldrar
– Jag hade en X som förvarades i en låda, som en symaskin
– Ja, sen så kom Windows 3.11
För att inte verka helt bortkommen påpekade jag att när jag gick på gymnasiet så hade vi minsann maskinskrivning på schemat (men i ärlighetens namn, och till min ålders försvar, så måste vi ha varit bland de sista).
När jag tog studenten var Internet ganska nytt för allmänheten. Samtalet om teknikens under fortsatte
-Â Vissa påstod att Internet var en fluga
– Idag tar vi det för givet, det är så självklart för våra barn att de inte reflekterar över att det finns
Så kom frågan, ”använder Elvira och Elvis dator?” Jag berättade att Elvira ”spelar” dator, färglägger, lägger memo och klär klippdockor men att Elvis inte riktigt har hajat grejen. Sedan var arbetsdagen slut för min del och jag gick till bussen. Och då kom jag på att Elvis har visst hajat grejen. Det är bara det att våra, nästan jämnåriga barn, är på varsin sida om ett annat under! Elvira förstår vad man har en mus till och hur man använder den. Elvis vill peka direkt på skärmen.
Ja, det var lite teknik så här på en tisdagskväll. Så mycket teknik som det kan bli när det är jag som skriver. Det ska inte hända igen, förlåt mig. Men visste ni att bilen fyller 125 år i dagarna? Den är bra den där tekniken, när man inte behöver bry sig om hur den fungerar utan bara veta hur man gör.
Våra barn är morgonpigga. Mellan kl 05 och 05.30 slår de upp sina blå. Pling! Därefter kommer repliken ”-Gå ner.” Vi investerade i en tv till sovrummet. I hopp om mysiga mornar. Långdragna till åt minstonde 07. Men tydligen går inget upp mot att se på tv nere i vardagsrummet.
Julen, nappavvänjningen, lunket och kanske godiset har lett till senare kvällar. I morse när Elvira lät Pling! och började kravla ner mot våra fötter för att ta sig över sängkanten hejdade jag henne per automatik och manade som vanligt ”Elvira det är natt, alla sover”. Jag höll om henne och sjöng, men hon var bestämd. Jag tittade på klockan för att se om det var värt besväret. Även denna morgon visade den 07.30.
Det har blivit en jullovs-vana som vi föräldrar har svårt att vänja oss vid. Hoppas, hoppas att den består.
