Är ni nyfikna på hur vi fick denna dag att gå? Jag tänkte väl det.
Jag mår bra när det blir saker genomförda, särskilt sådana man har flyttat framför sig en tid. Så idag mår jag med andra ord prima.
Det var säkert två månader sedan nu som barnen fick varsitt sovrum. Sedan dess har det stått en Billyhylla halvfull med prylar på ett himla störigt ställe, mitt i övre hallen. Den är tom nu och snart finner den ett nytt hem via Blocket. Check.
Billybokhyllans lyckligare kompisar fann, då flytten begav sig, ett nytt hem på nedervåningen. De är nu organiserade med pärlor i en burk, pennor i en annan, tyger i en låda, pyssel i en annan osv. Check.
Jag och mina syskon hittade för en tid sedan förstasidor från Allers bland gömmorna i vårt föräldrahem. Nu har de jag fick fåttt ramar. Check.
Tavelväggen i trappen är inte klar, men åtminstone påbörjad. Halvcheck.
För att genomföra detta var en tur till IKEA nödvändig. Barnen har länge velat gå in och leka på Småland. Den söta tjejen bakom disken förklarade att det bara fanns plats för en. Elvis såg bekymrad ut, tittade på mig och sa ”- Okej mamma, jag kan gå in”. Typ, jag offrar mig. Men den gick jag inte på. Just när jag skulle göra klart för dem att de inte kunde gå in kom en förälder och hämtade sitt barn. Vilken tur! De hade blivit så besvikna. Riktigt ledsna faktiskt.
Det var första gången på Småland för båda. Elvira sprang in och skrattade högljutt när hon gick nedför trappan till bollhavet. Hon var så exalterad. Innan jag hämtade dem 45 min senare lämnade jag ramarna och det andra krafset som man alltid kommer hem med i bilen. Jag kikade då in genom fönstret. Elvira såg lite bortkommen ut och Elvis hade fullt upp. Det högg till lite i hjärtat. Hade hon inte roligt? Kände hon sig ensam? Undrade hon vart jag var? Hade det hänt något? När jag var på plats inomhus spanade jag lite till innan jag gav mig till känna. Då ser jag en flicka i 7-8 års åldern hjälpa Elvira att klättra upp på klätterställningen. Det är sån´t som värmer ett hjärta. Och jag vill tro att det är så de flesta barn fungerar. Att de är hjälpsamma mot mindre. Att de uppmärksammar när det behövs en extra hand och kanske till och med identifierar sig med den mindre och känner igen sig själv i situationen. Vad tror ni?
Just nu ångrar jag att jag inte tackade henne för det. Som en uppmuntran och ett erkännande av en fin egenskap.
”Tiden går så fort!”, ”Vart tar tiden vägen?”, ”Veckan består bara av måndagar och fredagar.”, ”Vad stor du har blivit!”
Ibland går tiden så fort så man förstår inte hur det gick till. Till sommaren fyller Elvira 6 år, vem hade kunnat tro det liksom. Och våra vänner har fått barn som hunnit fylla 1 år och som har vi inte ens träffat. Då snackar vi år. År som svischar förbi.
Sedan har vi veckor, som sommarsemestern som alltid är för kort eller detta jullov som skulle bli nästan lika långt som en sommarsemester, tre veckor. Snart är det slut. Då snackar vi veckor. Det har gått fort.
Vi får inte glömma dagarna. De kan också försvinna så där ruskigt snabbt. Nyss åt man frukost och helt plötsligt sitter man och äter middag. Sängen har knappt hunnit bli kall förrän man ska krypa ner i den igen. Tandborsten har knappt torkat. Och man har nästan inte hunnit träffa barnen förrän man ligger och nattar dem. Dagarna bara flyger förbi. Svisch.
Så var det inte idag. Hade jag haft sämre koll på det där med Jesus så hade jag kunnat ta fel på långfredag. Idag var en lååååång dag. Jag fyllde den med aktivitet efter aktivitet och ändå gick inte tiden framåt särskilt märkvärt. Så här:
Vi åt en långsam frukost, satt i soffan och myste i pyjamasen, barnen lekte en stund tillsammans uppe på rummen och jag drack kaffe. Det var behagligt och jag tänkte att det är ju lyxigt det här med helgdagar. Klockan började närma sig lunch och jag kände att nu måste vi göra något av dagen, så här kan det ju inte fortsätta. Därför satte vi igång att baka bullar. Igen. Jag vet. Men det är gott att ta fram ur frysen.
Barnen bakade i pyjamasen.
Den här plåten har bidrag från alla tre bagarna.
Det kom lite puder över natten så barnen var ivriga på att komma ut när bullarna var färdiga. Vi gick till skogen och hittade en koja som de lekte vid en stund.
På vägen hem hittade de en hög som plogbilen skapat, den bestod mest av is men var jättekul att klättra på. Detta kan man sysselsätta sig med i evigheter tydligen. Eller som Elvis sa, ”Här ska jag va om det blir natt” (han menade tills). Så länte var vi dock inte där.
De hittade istället en isfläck som de gjorde ”Rullebumpa” på. Fråga mig inte vad det ordet kommer ifrån. Jag skulle säga ”åka skridskor på låtsas”.
När vi kom hem plockade vi fram de sprillans nya skidorna från förrådet. För att vara första gången för båda, lyckades de bra. De tyckte att det var kul att spatsera omkring på den grusade cykelbanan.
Barnen blev kalla så vi gick in för att äta mellis. Vi dukade upp fruktskålar i vardagsrummet. Elvis tittade på Snövit. Ni ser på uttrycket att han gillar det. Han är faktiskt kär i Snövit. Och Törnrosa. Och Askungen. Och Belle. Men inte i Rapunzel.
Samtidigt målade Elvira ”på det stora pappret”. Den idén var så där bra. Det slutade med att jag fick tvätta överdraget på fåtöljen.
Men äntligen fick vi tillfälle att göra de där handavtrycken som jag så länge tänkt.
Elvis gick från förälskad prins till ett slags rovdjur med svart färg på handen.
Undrar du vad klockan är vid det här laget? Jo klockan är ca 16. Är det inte lite smått otroligt att vi hunnit göra så mycket? Och här emellan har jag vikt tvätt, laddat ny maskin, bäddat rent i en säng, ja ni vet det där vanliga. Vad 17 ska vi göra imorgon?
Barnen frågar efter sin pappa. Han är på resa med jobbet. ”Kommer pappa snart?” frågar de vid middagen. ”Var är pappa?” frågar de på morgonen.
För att få ett grepp om tiden har vi gjort en kalender. Snart så! Snart är han här. Antingen om en evighet eller redan. Det återstår att se. Tiden är så nyckfull. Eller åtminstone känslan av den.
Vi lämnade vinterlandskapet som nyss hade kommit till oss och körde söderut. Julen firades i Skåne.
Att köra till Skåne är en resa som tar en hel dag och en hel kväll. Eftersom vi har vanan inne och ”kan” vägen kan man planera in vissa aktiviteter och spara tid. Ett exempel är att passa på att borsta tänderna när det blir kö. Man skulle kunna använda uttrycket att ”förena nytta med nöje” om det vore så att bilkö vore ett nöje. Nu tänker du som läser att vi sitter fast vid Norrtull, men så var det inte detta vara nämligen en kö till bensinpumpen 😉
Barnen sysselsatte sig med förströelse i stort sett alla 10 timmarna i bilen eller 20 timmar tur och retur. Det finns en risk för att de har utvecklat ett beroende. Både på gott och ont. Mest gott. För det är bara att konstatera, har man en ipad har man automatiskt makt över sina barn. Med en ipad som motivation lyckas man få dem att vara där man vill att de ska vara t ex bakom bältet i bilstolen och kvar under täcket på morgonen. Vi som är vana att gå upp i ottan har fått ligga och dra oss till kl 8 hela jullovet. Hallelulja!
När vi väl var framme möttes vi av 10 grader och sol. Styvmorsviolen blommade i svärmors rabatt och vårkänslan gjorde sig påmind.
Men julkänslan tog trots överhand alla fall i två dagar sen kändes det mest som höst, dimmigt och regnigt. Men det där är ju en högst subjektiv känsla beroende på var i landet man bor och vad man är van vid. Tomten tog inte fel på årstid som tur var. När an kom togs han emot med öppna armar!
I mellandagarna passade vi på att träffa vänner. Vi gjorde även nya bekantskaper, så som trollen i Pytteskogen och…
dinosaurierna i nedlagda Dinoland. Farmor visade vägen till den del av staketet som gjorde det möjligt för ett intrång. Passande nog hade Elvis satt på sig ett bandana på huvudet. Han klättrade över staketet och bröt sig in med farmor och pappa som partners i brott. Sådan farmor sådan son och sonson eller vad säger man?
Mamman och pappan hann även med att förlusta sig på tu man hand. Vi kollade in rean, avnjöt en middag i lugn och ro, gick på bio och åt hotellfrukost i sängen. Det tog inte många timmar innan vi saknade barnen och längtade till deras famnar. Men det går inte att förneka att efter några timmars paus känner man sig som ny.
Efter nästan två veckor på resande fot avslutade vi The Snygg’s Xmas Tour 2011 i Trosa hos morfar och hos kompisen Jack. Elvira intog för en stund rollen som Elvis – den andra gamla varianten.
En stående aktivitet när vi kommit hem från dagis, ipaden. Här kollas det Bolibompa-webb, You-tube, Toca Boca-spel mm, mm.
Elvis tror att om man blundar kommer man inte med på bild. De sitter i trappan och delar upp
godis emellan sig. Godis som vi skulle spara till monster på oväntat besök.
Vi hade pappan hemma några timmar innan han skulle resa iväg på nästa jobb. Då passade mamman på att få sovmorgon (för alla skull), köpa vinterskor (för barnen skull), fylla på kylen (för mössens skull) och besöka IKEA (för allas skull).
På eftermiddagen när tiden egentligen var mer än vad klockan visade sjönk energin och ljudnivån med den. Varning, varning!
Så vi satte igång och göra frökakor till fåglarna. Vi tog 13 dl frö till 500g fett, det blev mycket ”smet”. Så mycket så att vi inte hade formar till allt.
Smält kokosfett i en kastrull
Blanda ner frömixen i det smälta fettet
Häll upp smeten  i pepparkaksformar
Låt kakorna stelna
Pressa ut kakorna ur formarna
Gör hål för snöre
Voila!
