Urk, då tror jag att vi är igenom på andra sidan för den här gången. Hela familjen åkte på magsjukan. Är magsjuka och vinterkräksjuka samma sak nu för tiden eller är det olika åkommor?
Det är sannerligen ett äventyr att ha dagisbarn.
Bild från SeaSea
För länge sedan (nåja 2007) läste jag en tråd på Familjeliv som löd något i stil med ”nu har jag börjat blogga…” Det var en pappa till en kille med en kromosomdiagnos, 22q11, eller Catch 22, som skrev detta. Jag hälsade på hos Heja Abbe och började läsa, och blev fast. Sedan dess har jag prenumererat och läst varje inlägg som denna pappa skrivit.
Jag skrev ett inlägg och tipsade om bloggen, pappan tackade för orden och vi lade till varandras bloggar i våra länklistor. Denna underbara blogg har sedan dess varit en stor inspirationskälla. Dess ord är så välbekanta för oss föräldrar, men ändå intressanta. Det är inte alla som kan lyckas med det.
Jag tror inte att Abbes pappa har så mycket nytta av våran länk om man tänker på mängden trafik från våran blogg till hans. Vi däremot, vi är väldigt tacksamma. Vi får flera hundra besökare till vår blogg från Heja Abbe. Så vi vill tacka Abbes pappa för att vi får finnas där och för att han hjälper till att sprida våra ord. Och så vill vi säga STORT, STORT GRATTIS till Stora Bloggpriset, ett pris han är väl förtjänt av.
Ja ha, om man skulle ta och damma av den här gamla bloggen och ge den liv igen. Tillvaron har avstannat lite. Vi har fallit ur gängorna, men det verkar som om det börjar reda sig en smula. Det finns en tillstymmelse till vardag.
- Den här mamman har jobbat i tre veckor. Eller… jag har nästan varit borta halva tiden.
- Elvis har skolats in på dagis.
- Pappan har också varit på dagis. Han har haft det största ansvaret för barnen sedan en tid tillbaka, vilket lett till att jag är andrahandsgods. Det är bara pappa som gäller och det är dragkamp vill jag lova. Härligt, tycker jag.
- Elvira har slopat middagsluren och sluppit ur fängelset och sover numera utan galler. (Vi gjorde ett försök i augusti men bytte tillbaka, efter en vecka av allt för tidiga morgnar och en allt för störd lillebror.) Men nu funkar det bra. Hon kommer visserligen och hämtar mig på natten, så jag har också fått en ny sovplats. Vi kör tjejerna och killarna.
Det ser ut som om mycket har hänt, men ändå känns det som om tiden stannat av. Man lunkar på, men än vill jag nog inte kalla det vardag.
Bild: En hund förklädd till Elvis
Då är vi på plats för att fira jul. Det tog oss ca 14 timmar. Â 11 timmar i bil genom de snötäckta landskapen. Mentalt räknar man ner efter varje lanskap man passerar; Södermanland, Östergötland och så Småland. Namnet stämmer verkligen inte med verkligheten. Det är ju ett onödigt stort landskap, med onödigt rak motorväg, det tar liksom aldrig slut. Och plant är det, knappt en endaste kulle. Småland är absolut den jobbigaste biten på resan, sommar som vinter.
Som vanligt är vi impade av barnen. De var nöjda i stort sett hela tiden. Och små medel till sysselsättning hade vi. Ingen DVD-spelare, inga registreringsskylt-lekar, inga djur att räkna 😉 Bara några skivor med barnvisor och ramsor som fick gå runt, runt, runt och lite leksaker samt en bok med klistermärken. Men visst kan det vara nyttigt att lära sig att ha tråkigt? Vi kommer ju alltid att åka mycket bil med barnen, då är det ju bra att de har det med sig från det att de är små.
Nu stannar vi här ett tag. Och fortsätter vi att vara riktigt snälla kanske vi får träffa Tomten imorgon, den skånska tomten. Det blir en ny bekantskap.
Då har vi också firat Lucia. Igår gjorde Viran och Elvis premiär hos mormor och morfar. Idag firade vi på dagis.
Alla barn satt i samlingen förutom tre, varav två var våra. Våra barn stod med ryggen åt publiken, sprang lite hit och lite dit för att skymma sikten för föräldrarna, krambrottades mitt på ”scen”, applåderade och utbrast -Bra! och sprang omkring och tittade in i föräldrarnas kameror när de skulle föreviga sina egna barn. Så, samtliga föräldrar har idag kommit hem från deras barns Lucia-firande med våra barn på video eller kameraminne. Korta stunder haffade jag dem, men de slingrade sig. Som tur var var det många som tyckte att det var kul, sa de i alla fall.
Efter lite lussekatt och pepparkaka (som barnen själva hade bakat) var det lek i en hastighet av 110. Vi kom fram till att Elvis är färdiginskolad.
