Brukar ni känna att ni upprepar er?
Det är en känsla jag haft sedan slutet av januari. Och det är inte bara en känsla. Det är bara att bläddra i arkivet här till höger så får jag det bekräftat. Jag upprepar mig. Går på repeat. Eller shuffle om du vill, ämnet är ju ändå det samma. Söt och Snygg har blivit en sjuk blogg. Nej, jag menar sjukblogg. Eller, ja varför inte, en sjuk blogg. Helt sjuk.
Elvira stackarn är sjuk igen. Två veckor efter öroninflammationen. Och det är de där kräkningarna igen. Det är så synd om henne. Hon hinner bara komma ikapp från en sjuka så slås hon ner igen. Man är ju lite extra blödig som förälder.
För att strö extra salt i såret så skulle den här mamman och pappan haft barnvakt, gått på filmfestival, sovit borta, och fått sovmorgon. Barnen skulle fått träffa morfar och morbröder, bara det liksom. Det har ju blivit värsta lyxen att få träffa övriga familjen i dessa sjuka tider.
To be continued.
Det är mer snö på gräsmattan än vad Elvira är lång. Men visst börjar vårkänslorna spira? Nä, jag är inte ironisk, det droppar faktiskt från de gigantiska istapparna utanför våra fönster, och gatan är bar från snö. Vem vet, plötsligt en dag kanske man får syn på en snödroppe. Men en dag i taget tills dess, för psykets skull.
Hoppas att ni har haft en trevlig helg. Jag har gått hela veckan och väntat på att få åka till IKEA. De har skottat snö från taket och hållit stängt. Som plåster på såren fick jag vara där både idag och igår. Elvira skulle få en ny matstol, en sådan för stora barn. En stol för det stora barn hon ibland är och en stol för det stora barn hon alltid vill vara. Hon fick äta frukost på den nya stolen imorse, men mer än så blev det inte. När till och med den tredje stolen var ful i lacken fick det helt enkelt vänta tills nästa leverans. Ibland undrar jag om jag lägger tid på rätt saker…
I fredags ringde de från dagis. Elvira hade kräkts. De berättade om omtagningar på magsjukan. Det visade sig vara falskt alarm. Puh!
Så för första gången på flera veckor kunde hela familjen göra något kul tillsammans. Vi åkte till järnvägsmuséet. Vi har varit där förut, som vuxna. Den här gången åkte vi dit som barn. Vi klättrade upp i tåg, vi klättrade ut ur tåg, vi gick under tåg, vi körde tåg, vi lekte med små trätåg, vi sprang hit och vi sprang dit, vi tryckte på knappar, vi åt glass och vi lekte med alla leksaker i souvenirshopen. Vi läste inte på en endaste informationstavla, men det var inte meningen heller. Det var kul!
Bild: Privata foton och ett tåg från brio.net
Förra gången vi hade magsjuka hade vi biljetter till Glada Hudik- teaterns föreställning Elvis. Biljetterna såldes via vänner och vi satt hemma snuvade på konfekten (i dubbel bemärkelse).
I julklapp fick jag två biljetter till Melodifestivalen. Och tro mig när jag skriver att jag blev lite extra glad när jag läste detta, de glada gänget står för mellanakten. Vi ska inte vara i händelsernas centrum på lördag utan på genrepet dagen innan. Måtte de vara med då!
Missar jag dem igen får jag väl helt enkelt åka till N.Y. i sommar igen. Då de sätter de upp Elvis over there.
Det bästa med magsjuka är att man känner sig som ny när man blir frisk. En ny människa, frisk, stark och full med energi.
Man städar ut sjukan på samma lustfyllda sätt som man städar ut julen. Man ger sig ut i friska luften som känns friskare än någonsin. Man älskar livet, är mer tacksam för barnen och är glad, glad, glad. För på så här gott humör var det längesen man var. Och mat, tack gode Gud för mat! Resterna som såg ut att kunna krypa ut ur kylskåpet själva igår, ser delikata ut idag.
Men idag skippar vi ändå resterna, här lagas det potatisgratäng och kotlett i det skinande rena köket, och barnen är nyvakna i soffan efter den uppfriskande pulkaåkningen. Tänk att det krävs en magsjuka för att man ska uppskatta livet lite extra. Tillvaron fick samma boost som håret då det äntligen blev tvättat, med ett schampoo av volume sensation-karaktär.
Och imorgon, är det tisdag. En helt vanlig tisdag…
