Jag tycker att avlösare är ett så trist ord. I alla fall när det rör barn och LSS. Avlösare har man när man går av sitt skift på jobbet. Och att vara förälder är ibland jobbigt men aldrig ett jobb. I vår familj, där Downs ingår som en extra krydda i Svensson-livet, skulle det behövas en avlösare som hjälpte oss med disken, städningen, räkningarna, tvätten och syskon. Så att föräldrarna kunde få mer tid med barnet. Få tid till det där lilla extra som vi inte alltid hinner med. Kvalitetstiden på tu man hand.
Men så är inte tanken enligt LSS. Då är tanken att avlösa oss i hemmet med barnet. Det ”krävande” barnet. Det barn som redan har så många andra vuxna omkring sig i sin vardag förutom sina föräldrar. Lite skevt kan jag tycka, i alla fall i den situationen som vi befinner oss i idag. Man kan ju vända på det å andra sidan. Tack vare avlastningen kan vi göra våra trista sysslor utan att ha dåligt samvete för att barnen har det ännu tråkigare.
Det är värdefullt att möjligheten finns. Sedan snart ett år har vi en avlösare. Fast vi kallar henne Johanna. Och om andra frågar vem hon är så är hon vår barnvakt. Och för Elvira och Elvis är hon en kompis. Johanna kommer hit och leker en gång i veckan, i bästa fall. Så att vi föräldrar hinner göra det där tråkiga sysslorna som vi så gärna skulle ha en avlösare till. Förra veckan lekte Elvira och Elvis med sin kompis i sandlådan. Idag när regnet öste ner åkte Elvira och kompisen till badhuset.
Jag är ganska säker på att Elvira hade det toppen. Och jag är ganska säker på att Johanna sover gott i natt. Särskilt med tanke på att hon åkte och tränade efteråt. Unga människa!
Igår skulle jag ha skrivit ett inlägg och det skulle ha varit något i stil med:
Nu är vi här, i början av augusti. I morgon är första arbetsdagen för många efter semestern. Jag kan tänka mig att det finns många småbarnsföräldrar som i tysthet eller till och med högt resonerat ”I morgon är det dags att börja jobba. Skönt! Då kan man få lite semester”. Efter fem veckor tillsammans med små energiknippen är både hörseln, knäna, ryggen och tålamodet ansträngt.
Oss emellan, är det någon av er som vet när de (barn alltså) börjar göra som man säger? Och när börjar de gå åt samma håll som vi? Är det någon som vet när de börjar få, i alla fall en gnutta, respekt för våra nej? Och NÄR slutar de slåss om samma pryl? Och för Guds skull, kan någon stänga av Fem myror är fler än fyra elefanter?
Nä, nog ska det bli skönt med semester på jobbet. För några timmar i alla fall. Mellan klockan åtta och tre. Några timmars paus. Äntligen kommer vardagen.
Ironiskt nog ska jag börja den första vardagen med att vara hemma från jobbet för den ordinarie vårdnadshavaren (pappan alltså) är sjuk.
Det blev inte av att jag skrev det där igår. Så idag, när jag istället skriver det ”första” inlägget efter semestern skriver jag så här:
Hej alla! Hoppas att ni har haft en skön sommar. Det blev inte helt tyst här på bloggen under sommaren ändå. Tänk att man inte ska kunna låta tangenterna vara! Men visst är det lite vemodigt när sommaren börjar ta slut? Det har varit så skönt att bara få vara tillsammans med familjen. Att få komma på rätt köl igen. Enade. Vi behöver barnen, barnen behöver oss, Elvira behöver Elvis, Elvis behöver Elvira, Jag behöver pappan och pappan behöver mig. Vi har nu alla fått det vi behövt efter en tuff vinter och vår.
Det skulle ha varit min första arbetsdag idag, men jag hade turen att få vara hemma en dag till. Pappan hade oturen att vara sjuk. Och vilken dag jag fick idag, denna måndag. Det har varit en skön dag. Vi har varit sköna allihop. Plockat kottar, druckit latte, grävt i sandlådan, ätit pannkaka, cyklat, köpt hämtmat och sett på film. En skön punkt att sätta för min del av ledigheten. Resten av familjen har ännu en månad tillgodo. Men i morgon går jag ändå till jobbet nöjd.
– – – – – – – – –
Vad ska vi dra för slutsats? Att där är där, där man inte är? Kluven personlighet? Eller snarare, omväxling förnöjer. 😉
Nu har vi också en. En tidig födelsedagspresent från morfar. Vi har lite yta kvar av gräsmattan att gå på. Barnen älskar studsmattan så klart. De hoppar som tokar, förstår inte hur de orkar.
Självfallet (för att citera de kungliga) fanns det en baktanke. Kanske kan en matta locka dem till att hålla sig inne på tomten, utan att bryta ihop till en liten ledlös hög eller hänga och dingla över staketet. Vi har utsikt över lekparken från köksfönstret, men det går fort när Viran sätter av. Ibland behöver man hinna med annat än att sitta på sandlådekanten.
Förra veckan rymde hon från dagis. Skolbarnen förbarmade sig över hennes som tur var, så hon kom inte så långt. Fast det har blivit mycket bättre. Denna sommar tror jag inte att vi får lika mycket motion. Och lite då och då utmanar jag henne och går iväg. Ofta går det faktiskt bra. Men ligga och sola får vi göra som pensionärer.
Vi vaknade till hällregn och åska. Men framåt kvällen sprack det upp och vi fick leka ute. Elvira och Elvis grävde länge i sandlådan. Grävlusten smittade av sig på mamman som tog (spad)tag i rabatten. Till min undsättning kom barnen och hjälpte till. Klematisen från farmor kom ner i jorden, och något annat fick kom upp. Men var har ungen lärt sig att man hänger maskar på näsan? Och gör man så, föresten?
Inte jag i alla fall. Jag maskar.
Foto: Söt och Snygg
10 dagar om året har man om man är en LSS-förälder. Ni glömmer väl inte bort dem? Jag passade på idag. Tänkte mig ett besök där jag som åskådare kunde se hur barnen hade det, hur personalen jobbade och vilka barnen lekte med. Resultatet? Barnen var med mig hela dagen.
Så blev det med det. Men kul var det.
Nu är jag trött…
Foto: Söt och Snygg
