Barnen hann gå fyra dagar på dagis. Vi hann gå på genrepet av Melodifestivalen. Och sedan var vi på det igen. Inte magsjuka men någon annan lite mer diffus sjuka. Virus kallas det visst. Elvira har än en gång varit på hälsocentralen med tre-siffrig snabbsänka. Prover och lungröntgen visar ingenting. Idag är det fjärde dygnet med hög feber. Och inatt hakade Elvis på.
Barnen leker bra emellanåt, men var tredje timme avstannar leken och de ligger i varsin hög och kokar. Egentligen skulle vi be att få ta snabbsänka på Elvis och se vad hans värde ligger på för att jämföra. Återbesök i morgon.
Av någon anledning fungerar inte hjärtat, men länken finns där så klicka i tomrummet här ovan så får du info om vårt hjärta.
Vi firar inte kollektivt i vår familj. Inte när det gäller Alla hjärtans dag i alla fall. Vi har ett annat datum, jag och pappan. Lite lustigt är det ju, när man tänker på det. Nu när man har någon att fira med känns det krystat. Men för 20 år sedan, då kunde man nästan offra en arm för att öka chansen att få ett kort i skåpet, eller blommor med bud, eller i bästa fall en dejt. Som tur är lär livet oss att värdera annorlunda (jag tänker på förlusten av armen). Dagen idag är visserligen ett kommersiellt jippo, men ändå en ypperlig påminnelse.
En påminnelse om att det föds 1000 barn varje år som kommer att behöva hjälp med sitt lilla goda och oskyldiga hjärta. Hjärt- och lungfonden äger februari månad, när det kommer till insamlingar. I 14 dagar till kan DU bidra till att alla dessa barn ska få jämlik och tillgänglig vårt oavsett var i landet det bor. Den som kan göra det tillgängligt för barn i småstaden är Gertrud, hon är ett videonätverk som kan knyta ihop landets barnhjärtmottagningar. För att nå fram behöver Gertrud 10 miljoner. Gertrud delar inte bara med sig av kunskap hon delar även med sig till tre forskare i barnkardiologi.
Jag tycker att vi gör som Gertrud och delar med oss. 30 kr till Hjärt- och lungfonden istället för en ask godis eller en bukett blommor. Eller både och. Eller alla tre. Snälla skicka ett sms och hjälp oss att hjälpa andra barn.
Sms:a ”BARNHJARTA 345” och ”ditt namn” till 72901 så skänker du alltså 30 kronor till alla barnhjärtans månad. Dessutom dyker ett tack med ditt namn upp i hjärtat.
Nu är höstterminen snart slut. Och idag får vi nog räkna hösten som passerad. Minusgrader, sol och frostigt gräs långt in på dagen, härligt.
Vi har aldrig fått så många kallelser från landstinget som vi fått den här terminen. Elvira har varit och satt in rör i öronen med ett efterföljande audionombesök. Sedan har hon tagit två vaccinsprutor mot nya influensan. Vi har fått tre kallelser till ett sjukgymnastbesök p g a förhinder. Sedan har vi varit till habläkaren, logopeden, två besök till Tal och svälj (varav det ena är imorgon) och vi har gjort en habiliteringsplan. Vi skulle också kunna räkna in två besök till Folktandvården. Sista kallelsen ska komma alldeles innan jul, den gäller prov på sköldkörteln och glutenintolerans (rutinprov som görs varje år). Därefter stänger vår brevlåda för julen. Men 15 kallelser på 18 veckor är bra jobbat.
Bild: fotografi av Söt och Snygg med snöre från Giftstime
Idag var det återbesök på öron. Ni har inte fått höra om vår torsdag. Det var en torsdag i sitt eget slag. Det var då vi var till öron första gången.
Elvira skulle på årskontroll hos hab-läkaren. Ett 30 minuters besök som inte skulle kräva någon större ansträngning. Eftersom vi skulle åka bil från dörr till dörr avstod jag en konflikt och lät Elvira bestämma att hon skulle ha sina för stora gummistövlar utan raggsockor istället för vinterskorna. Vi tog också endast med oss enkel-sulkyn, i nödfall, om Elvis skulle somna.
10.30 var tiden vi skulle vara där. Vi kom i tid men när jag svängde in på parkeringen till hab sov båda barnen. De fick väckas vilket resulterade i att Elvis blev kinkig. In på hab traskade vi, jag och mina sjuka, snoriga och ögoninfekterade barn. Läkaren tog emot och Elvis grinade i stort sett hela tiden. Besöket slutade i att jag fick en remiss till öron i min hand. Jag skulle åka direkt dvs med trötta och hungriga barn med för stora skor och en enkel-sulky. På vårt sjukhus är det långa avstånd för en tre-åring. Kl 12 var vi på öron och vi fick en jourtid till kl 13. Så iväg till en annan byggnad för att köpa korv i kafeterian. Sedan tillbaka till föregående byggnad och där, p g a förseningar, 45 min i väntrummet/korridoren/undersökningsrum/och gud vet vilka andra rum som ungarna sprang in i medan vi väntade. De löpte amok. Underhållande tyckte både personal och väntande patienter. Tröttsamt tyckte mamman för det var nog åt mig de skrattade mest, åt minstonde kändes det så.
Efter fyra timmar på vift, begav jag mig till slutstationen, apoteket (i en annan byggnad), med recept på penicillin. Till sällskap hade jag två supertrötta barn och en sittplats samt ett par för stora stövlar som inte ville sitta på. Och tålamodet hade jag tappat någonstans i korridoren uppe på öron.
Väl hemma, när barnen sov sött i sina sängar med smutsiga strumpor och byxor efter att ha dammtorkat landstingets golv sjönk det in. Vad var vi just precis med om? Jo, att få penicillin än en gång, utan en säker diagnos på öroninflammation. Anledningen till återbesöket idag var att vi under helgen skulle köra med örondroppar så att vaxet som satt ivägen för sikten skulle mjukas upp och tas bort, så att trumhinnorna kunde undersökas.
Till  saken hör också att vid besöket hos hab-läkaren diskuterade vi just detta. Att vi så många gånger varit på hälsocentralen, öron och barnkliniken med en sjuk Elvira och inte fått en klar diagnos, vilket i sin tur resulterar i ett brett och starkt pencillin som tar död på bakterier både i luftvägarna och i öronen. Den enda ledtråden till infektion är oftast den höga sänkan. Och den är tydligen inte helt tillförlitlig enligt hab-läkaren, eftersom vissa kan ha högre sänka än andra, och då särskilt en liten tjej vars immunsystem rusar i taket för att bekämpa minsta lilla bacill. Hab-läkaren tyckte att vi skulle kräva grundligare undersökningar nästa gång. Nu blev det inte så den här gången.
Den här gången fick vi ”bara ” Kåvepenin. Och idag på återbesöket kunde man ändå inte få bort vaxet längst in, så vi vet ändå inte om hon har haft en öroninflammation. Men kuren tar slut i morgon och Elvira är i stort sett frisk (hennes ögon är mycket finare än våra). Så en viss nytta kanske medicinen har gjort. Men tänk ändå, om vi har tvingat i vår lilla tjej den där äckliga medicinen under fasthållning helt i onödan.
Vi får hoppas att det blir som vår kloka läkare tror. Att nästa säsong har hon haft de där virusen man ska ha före tre års ålder. Nästa säsong har hon byggt upp sitt immunförsvar och kommer att stå emot bacillerna som cirkulerar på förskolan bättre.
Vår familj skänker inte så mycket som vi skulle vilja. Tyvärr är det oftast så att det ska serveras av andra för att bli av. T ex att bli erbjuden att avrunda uppåt i kassan, en strategisk placering av ett rosa band, en unicef-pin, en Ronald McDonald-bössa eller att bli stoppad av en liten majblomme-försäljare på torget. Någon gång har jag skänkt en hundring i samband med en faddergala och jag har betalat medlemsavgift till Svenska Downföreningen och FUB De två senare mest för vår egen vinnings skull.
Jag tror inte att jag är ensam om att behöva bli tillfrågad för att det ska göras slag i saken. Förmodligen kommer vi att behöva söka fondmedel för Elviras räkning i framtiden. Kanske vill vi åka på teckenläger, få handledning i språkstimulering, kanske vill hon åka på läger själv när hon är så pass stor. Då kommer vi att tacksamt ta emot det bidrag som kan ges.
Jag tror att många är som jag och inte kommer till skott, då är det ju genialiskt att kombinera nytta med nöje som Rädda Barnen gör med sin designshop för barns rättigheter. Eller så som Humanity for All gör med sina läckra armband som var och varannan bloggare bloggar om. Och visst känns det bättre när man inte bara köpt något till sig själv utan på köpet även bidragit till någon annan, eftersom en viss procent av priset går till välgörenhet.
Och vill man rikta sin hjälp till en specifik målgrupp, t ex barn med DS eller andra funktionsnedsättningar. Då kan man genom Svenska Downföreningen bidra till Horodetsky barnhemmet, eller genom Vaggan stödja funktionshindrade barnhemsbarn i Litauen. Det är tyvärr inte alla barn med DS som får kärlek av sina föräldrar här i världen.
Tänk om man skulle komma till skott och önska sig eller ge bort ett konstverk i julklapp. Och tänk om årets julklapp verkligen skulle bli en kvarts hjärtforskning. Det vore häftligt!
Bild: www.vaggan.se
