Jag nämnde ju tidigare att vi brukar räkna vid olika tillfällen. T ex så räknar vi till tre innan vi vänder på sandkakan. Vi räknar till två när vi öser ner de två skoporna med välling i flaskan.
Och så plötsligt händer det, utan förvarning, som alltid. När vi plockade tillbaka de uthällda zoo-godisarna i asken hörde jag Elvira säga -e, å, ee (ett, två, tre). När hon tittade på Hopphatten sist så räknade hon tillsammans med berättarrösten. Elvira räknade till ”ee” och berättarrösten räknade ner från tio. Och i morse när vi gjorde välling glömde jag att räkna, men Elvira räknade ”e, å”.
Hon förstår inte mängden, men hon har lärt sig ramsan. För henne är det bara en ramsa, men för mamman är det en milstolpe. Elvira har ju börjat att räkna!
Linda ville läsa om hur vi samspelar och tränar turtagning. Jag har funderat och funderat. Hur gör vi egentligen? Det där dåliga samvetet blev det inget direkt resultat av. Det slog till och försvann lika fort. Möjligtvis har vi blivit bättre på att läsa böcker på kvällarna. Elvira gillar böckerna om Babblarna bäst.
Hur som helst, träningspass passar inte oss helt enkelt. Eller det gör det väl på sätt och vis. De är integrerade i den ständiga leken och vardagen. Vi förtydligar för Elvira utan att vi tänker på det. Det är därför jag har tänkt och tänkt. Hur gör vi egentligen?
När det gäller turtagning så sker det per automatik. När vi bygger legotorn lägger vi varannan bit. Lika så när vi leker med klossar, lägger pussel, öser sand i hinken eller kittlas.
Gällande samspelet så kommunicerar vi ständigt med ord, tecken, gester och mimik. När Elvira var bebis och låg på röda mattan framför spegeln låg vi bredvid och härmade henne. Sedan det att Elvira började göra ljud har vi svarat henne. Antingen genom att försöka härma hennes språk eller att tala vårt. Visst händer det att hon sitter och leker för sig själv och babblar om ditten och datten, men när vi är i samma rum, vilket vi nästan alltid är, så har vi dialoger. Det ska helt enkelt löna sig att tala.
Just nu har det blivit så att vi fokuserat på förståelse. Vi ger henne uppdrag som hon ska genomföra. T ex lägg mössan i korgen, hämta dockan. Vi poängterar färgerna röd, blå, gul och grön. Innan vi vänder på sandkakan, puttar gungan eller åker ner för rutchkanan räknar vi till tre. Vi leker med dockan tillsammans, stoppar om, vyssar, matar. Elvira serverar kaffe och kaka, vi vispar i kastruller. Vi tittar i teckenpärmar tillsammans. Vi sjunger, dansar och jagar varandra. Vi leker i stort sett från kl 15.30 till 19.00. Det är vårt träningspass.
Vi gör som andra föräldrar i stort. Däremot tror jag att vi blivit mer aktiva i leken tack vare Elviras diagnos. Vi prioriterar leken och umgänget och gör våra måsten när barnen lagt sig. Det är roligast så.
Jag ska bära med mig tanken på samspel och fortsätta att berätta för er när vi hittar på något nytt.
Jag har läst hos flera av er ”DS-bloggare” att ni får handledning i någon form i Karlstadmodellen. Kan ni inte berätta hur detta går till. Vem är det som handleder? Hur sker det rent praktiskt? Jobbar ni alla med nätverk?
Det blev ett kort inlägg. Hoppas på längre kommentarer 😉
Tack för tipsen! Vi har ett dokument där vi fyller i nya tecken och ord som Elvira lär sig. Detta är tänkt att ha med vid utvecklingssamtalen för att ”visualisera” utvecklingen. Teckna till filmer kan vi bli mycket bättre på. Det är ett bra tips! Samspel är viktigt. Turtagning är något vi haft med oss hela tiden, efter att jag läst MacDonald och om svårigheten att föra dialoger.
Hur som helst. Jag höll mitt löfte om att teckna hela tiden… ganska bra. Jag ligger före Viran och det är väl bra nog.
Börjar man tänka på sorteringsövningar upptäcker man att de finns i oändlighet. Tror att vi börjar med färgerna blå/röd, gul/grön. Det är inte helt nytt. Sedan går vi nog vidare och kör dem i kombination med stor/liten, mjuk/hård.
Läsestunden på kvällen gick så där. Jag tog fram en ny bok från gömmorna, Max nalle. När jag läste ”Titta Max” då svarade hon ”Nej” , jag bläddrade och läste ”Titta nalle”, Elvira svarade ”Nej”. Barn är underbara! Elvira ville bläddra själv, så klart. Det tog inte lång stund innan hon roffade åt sig boken och bläddrade till slutet och sa/tecknade slut (det låter ”aaschi” = nu är det slut).
Pappa läste Bobbos väska, det gick bättre men det är svårt att sitta still, titta på tecknen och bilderna. Hon läser helst själv, tecknar sina tecken och säger sitt joller, då kan hon sitta lääänge.
Inspirerad av sjukhusvistelsen köpte jag såpbubblor (sjuksköterskornas hemliga vapen). Det var en kul blåsövning som passar bra i badet. Elvira ville förstås göra själv.
Hon är så himla bestämd och hävdar sin rätt högljutt. Hennes motto borde vara,
Ha det bäst, protest!
Det dåliga samvetet har slagit till. Vi tränar på ett medvetet sätt väldigt sällan. Eller medvetet och medvetet. Jag har ständigt träning i huvudet. Tänker att ”det där hon gör nu är ju bra för det och det” osv. Men vi sitter väldigt sällan ner och tränar fokuserat och planerat med Elvira. Allt för sällan säger samvetet, och det har rätt. Jag tog upp det med pappan här om dagen. Och han svarade ”-jag har också tänkt på det”. Och då vet ni andra mammor att då är det verkligen så. Till och med mannen har reagerat liksom. Då är det inte bara höns-mammans samvete som tagit ett skutt.
Det finns så mycket man kan göra. Elvira skulle kunna lära sig så mycket. Anledningen till att vi tillåtit oss att bli bekväma är nog för att vi ser att Elvira härmar och snappar upp. Jag brukar försvara mig med att Elvira tränar i vardagen. Till exempel så har Elvira ett munspel som hon spelar på ibland, när hon själv vill. Det ligger bland leksakerna. Blåsövningar är bra för munmotoriken. Idag hittade vi pappas Kazoo och snart hade hon klurat ut hur man skulle få ljud i den med. Vardagsövning alltså.
En annan vardagsövning är att leka med pussel och lego. Att sortera och se likheten mellan olika färger och former främjar förståelsen för grammatik, och även matematik tror jag. Elvira är bra på pussel, men frågan är om hon har memorerat var hunden ska vara snarare än att hon ser att formen är densamma? När hon bygger med lego tar hon bara de fyrkantiga bitarna till tornet. När hon hjälper mig att plocka ur diskmaskinen tar hon bara teskedarna. Då gör hon ju ett urval baserat på form. Vardagsövning försvarar jag mig med.
Jag har blivit rätt bra på att tala med två-tre ordsatser till Elvira. Men tecknandet kan blir mycket bättre. Idag var vi på kalas och det slog mig att det enda tecknen jag gjorde till Elvira var ”tårta” och ”sova”. Det går bättre hemma, när man läser en bok eller sitter vid matbordet. Men jag ska ju göra det hela tiden. Så fort jag öppnar munnen. Ska det vara så svårt?! Det är som sagt lätt att försvara sig, (jag började ju till och med detta stycke så). Men tiden som ägnas åt planerad lek-träning är faktiskt under all kritik. Jag kan inte klaga på förskolan om jag inte är bättre själv.
För att mätta det dåliga samvetet en aning har jag medvetet lek-tränat med Elvira i helgen. Vi använde memo-korten och figurerna och satte lika på lika med Babblarna. Vi har också tragglat tecknet och ordet ”mera” vid matbordet. Istället för att sträcka ut armen och gnälla. Vi är inte färdiga än. Men ”Mmaa” är på väg att ersätta ”eeehh”. Jag har också satt in några nya tecken i teckenpärmen. Alltid något. Ännu ett försvar.
I morgon är det måndag. En perfekt dag till förändring. I morgon ska jag
1. teckna så fort jag pratar till Elvira oavsett om vi är hemma eller ute i offentligheten
2. fundera ut och skapa fler sorteringsövningar
3. införa läsestund på kvällen
4. fundera ut en övning som passar i badet, det är ju ett perfekt tillfälle att utnyttja
Kan inte ni snälla läsare komma med lite tips och inspiration.
