Vi har tidigare inte haft någon e-post adress, men sedan vi byggde om bloggen finns det en. Och nu har vi fått vårt första brev.
… fortfarande känns allt lite overkligt. Mycket var jag orolig för under min graviditet men inte just DS. Har läst er blogg från början till slut och går in på er sida flera gånger var dag. Tycker den är så fin. Blir glad av att läsa om era fina barn  och känner hopp. Det kommer att bli bra för oss också…
Tack snälla, snälla du. Dina ord betyder mycket. Det visar att det verkligen tjänar något till att blogga om oss, även om jag kan uppleva mig själv som tjatig ibland. Och tack alla ni som lämnar kommentarer. Jag ska bli bättre på att svara er. Vi föräldrar måste hålla ihop och dela med oss av våra erfarenheter, för våra barns skull.
Adressen är sotochsnygg(a)snyggmedia(.)se
Jag sitter här på kvällskvisten och tänker på dagen. Det har varit en bra dag idag. En trevlig dag med i stort sett friska barn. Barn som har skrattat, lekt tillsammans, suttit still i sina stolar och ätit, sovit middag samtidigt. Och det är ju bra till skillnad från föregående dagars ”dra/riva/putta/slita/ i allt jag ser” aktivitet.
Men detta skötsamma beteende var faktiskt inte det jag först kom att tänka på när jag tänkte att det hade varit en bra dag idag. Nej, det var att jag hunnit dammtorka överallt, våttorka dörrar, foder och socklar samt sorterat bort trasiga och frånvuxna leksaker. Hade vi bjudit hem de där tanterna från Rent hus hade de säkert kunnat kartlägga vad vi ätit det senaste året, med hjälp av de mer eller mindre (främst mindre) mikroskopiska resterna som satt på dörrfodren. Hua!
Tanken som nu slår mig är att det verkligen är dags att skaka av sig den här hemmafru-personligheten. Fördelat hushållsarbete och förvärvsarbete nu, tack! Innan det är för sent och jag sätter på mig ett huckle också.
Det har fortfarande inte kommit något batteri. Pappan tror att Elvira håller på det, det kan ju vara bra att ha ett extra nu när hon är sjuk. Och igår gjorde hon verkligen skäl för att liknas vid en viss rosa kanin. Idag har det varit lugnare. Som tur är, är kompisen Astrid också sjuk i samma bacill, då kan man ju hänga tillsammans en stund och mammorna får oja sig och dricka kaffe.
I förrgår fick vi höra en tre-ordsmening igen. Jag har för vana att säga vad vi äter, det går på rutin. -Mamma äter spagetti och köttfärssås, Elvis äter spagetti och köttfärssås och Elvira äter spagetti och köttfärssås. Efter en tyst paus från oss alla sa och tecknade hon, -Elvira äter sås.
Nu är det Teletubbies som gäller igen. Och tur är nog det, risken var överhängande att vi alla skulle börja prata småländska efter alla Emil-timmar. Då föredrar vi skånska, i alla fall pappan. Här om kvällen drämde tydligen Elvira till med ett riktigt skårrande rrrrr när det lästes i en gammal idag-bok och kompisen Rana var med på bild.
Det är kul med språk som ni märker. Det skrivs inte om så mycket annat här just nu, men vi befinner oss mitt i det hela dagarna.
Igår fortsatte jag min mentala förberedelse inför jobbstart. Jag och Elvis var på möte ang omorganisation. Som tur var deltog även en hund på mötet så Elvis var sysselsatt. Han är galen i hundar.
Mötet tog på hans krafter. På vägen till bilen somnade Elvis i vagnen. Jag lyfte över honom i bilbarnstolen, han vaknade inte. Sedan lyfte jag tillbaka honom till vagnen för transport från vår parkering till huset, han vaknade inte. Han var väl påklädd så jag tänkte han kunde sova ute. Jag lyfte över honom i en annan vagn med bättre liggläge, han vaknade inte. Där sussade han sedan ett tag. Jag hann äta lunch. Strax därefter började han gny och det kändes så kallt så jag lyfte in honom och lade honom på soffan, öppnade upp overallen, tog av mössa, skor, vantar. Han vaknade inte. Där på soffan sov han och sov han och sov han. Jag blev rastlös visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för, det var liksom inte tillräckligt med tid för att påbörja något. Jag kom på att jag hade en glass i frysen. En Magnum look alike fast av  ICAs egna märke. Bryggde lite kaffe och satte mig för att njuta. Elvis vaknar, kliar sig i ögonen, får se glassen, blir piggelin och äter upp det som återstår, vilket var mer än hälften.
Fotnot: Ica är ju Ica, som ni vet gillar jag Ica. Men, deras glass kan inte jämföras med orginalet. Nästa gång ska jag inte vara dumsnål.
Det finns saker man ska hinna med när barnet sover middag. Idag var det att duscha. Klockan är 12.15 och jag kan bocka av , CHECK.
Det börjar sjunka in, jag accepterar det långsamt, jag går från klarhet till klarhet. Det är åtta veckor kvar av min föräldraledighet. Den som skulle vara i evighet för ett och ett halvt år sedan. Nu är den slut. Det är ledsamt samtidigt som det är befriande. Det är ledsamt att det lilla barnet växer så fort, samtidigt som det är befriande att han inte behöver mig och min kropp för att överleva längre. Jag förbereder mig på livet som yrkesarbetande på olika sätt. Bl a har jag börjat boka in tider för service av den här mamman. Jag börjar med optikern.
Om åtta veckor är det slut på trikåerna, då får jag äntligen anledning att klä mig snyggt. Om åtta veckor kan jag stänga dörren om mig på toaletten, utan att behöva bjuda in en liten åskådare. Om åtta veckor finns det tid avsatt för att förmiddagsfika, äta lunch och eftermiddagsfika. Om åtta veckor är det slut på de dåliga matvanorna som livet som hemmafru så lätt inbjuder till. En kaka här, en kaka där. Ingen lunch, men en skål fil och flingor på stående fot när blodsockret är på noll och vi ska skynda iväg till dagis för att hämta syrran. Om åtta veckor börjar kampen om att få ihop allt i vår nya vardag. Om åtta veckor får jag ställa klockan för att hinna duscha.
Var sak har sin tid.
